Bitterhet briljans

Mario Grut ser teater om teater

helskärm

I stramt uppfinningsrik regi (Bergman) ger Brunnsgatan Fyra ett stycke teater om teater och teaterskådespelare och kanske också mänskliga relationer.

Allt är om ”jag” och ”rollspel”. Inget mer utåtriktat.

Och visst minner det om Ingmar Bergmans spel på samma tema. Fast Josephson skriver bättre. Han har ett säkrare öra för det talade språkets ord och rytmer. Han nyanserar precisare. Som bäst lyser hans text inifrån av en sardonisk ironi som är helt hans egen.

Denna gång omfattande främst gamle aktör Leo (Strandberg) som inför en ”Hamlet” ber teaterchef Vanja (Wall) få slippa spela Rosen-crantz. En roll under den danaprins han hellre vill kreera.

Det blir Rosencrantz. Och i sminklogen efter föreställningen filosoferanden (”Rollen är större än skådespelaren” etc) som i förstone ter sig lätt servila. Om inte auktoritära.

I den kategorin platsar också pjäsens funderingar om liv och relationer. Eller kanske inte funderingar. Snarare spefullheter.

Nästan sarkasmer.

Av svärta finns här alltså mycket. Eller ”klagan” som Vanja mer rättframt säger. Även nån gång ett kokett piruetterande på självömkans rand.

Allt accentuerat när unge skådespelaren Bertil (Stefansson) i slutet får lysa med omogen

pojkaktighet och ändå omslutas av Leos avund och cynismer.

Repliker som ”Ställ ut dig naken - ingen kommer ändå att märka dig” lyser här sällsamt. Vem hörde senast en sån puritanism i dessa Big Brothers och Temptation Islands dagar?

Som synes är detta inte de stora frågornas teater. Men därför lyser inte det stora spelet med sin frånvaro.

På en enkelt realistisk sminklogescen (Brunes) gör Strandberg Leo med en mångbottnad saklighet som nästan förtar det bittra i rollen. Och Wall beledsagar med sedvanligt nykter lyskraft.

Allt som sagt i det lilla formatet. Men med en hel del komik briljerande över bittra djup. Humor också. Och mycket vemod.

Teater

ETT STYCKE TEATER

Mario Grut