Maktspel och maskspel

Claes Wahlin ser en pjäs om Willy Brandt

Det är inte ofta Säpo, Ingvar Carlsson eller den socialdemokratiska riksdagsgruppen avtackas i ett programblad till en teaterföreställning. Och i så fall skulle det väl handla om vapenteknik, politiskt skvaller eller ekonomiskt stöd. Men inte så denna gång.

Liksom Michael Frayn, författaren till pjäsen Demokrati, om Willy Brandt, bedrev faktasamling i Tyskland, tycks regissör Ragnar Lyth med ensemble ha sökt upp folk som minns: dels de stämningar som rådde under Brandts tid som Västtysklands förbundskansler, dels hur folk (läs män) egentligen beter sig i den högsta politiska kretsen.

Det handlar om tiden 1969–1975, om Brandts politiska närmanden till Östtyskland och spion­skandalen kring hans förtrogne, Günther Guillaume, som till slut resulterade i Brandts avgång. Snabba scener ur det politiska livet växlar med kommentarer och reflektioner av Guillaume och Arno Kretschmann – den Stasiagent som tog emot rapporterna.

Men det politiska är inte det viktigaste, trots det dokumentära anslaget. Under de politiska makt- och maskspelen framträder ett spel kring relationer, främst Guillaumes till Brandt respektive Kretschmann. Pjäsen speglar de personliga lojaliteterna och förräderierna i de politiska, för att bättre belysa båda världarna.

Att Lyth är bättre på den politiska nivån – hårt strukturerade dramer passar honom bäst – än den personliga ger uppsättningen en viss obalans. Mycket räddas av Leif Andrées skickliga gestaltning av Guillaume, ett slags ärligt lismande som möjligen har den nackdelen att göra mannen alldeles för sympatisk.

Dessvärre är heller inte Demokrati av samma halt som Frayns förra pjäs, Köpenhamn. I stället för moraldiskussion får vi rätt långa, rent informativa partier, dessutom kräver nog pjäsen ett alldeles speciellt intresse för Brandtepoken i sig. Men Lars Östberghs strama scenografi (ett möte mellan kontors- och stadslandskap), Sten Ljunggrens återhållna och smått kusliga porträttlikhet med Brandt, samt kanslikolleger som Steve Kratz Wilke eller Lars Edströms Wehner ser i alla fall till att det dokumentära får en icke obetydlig resning.

Teater

DEMOKRATI

av Michael Frayn

Claes Wahlin