På komisk spaning efter det folkhem som flytt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-02
Claes Wahlin Jan Myrdals ”Garderingar”
Ända sedan det svenska folkhemmet började byggas efter andra världskriget har dess moduler skuggats av en kritik som inte sällan antagit ett raljerande tonfall. Minns bara Willy Kyrklunds noveller i Ångvälten eller hans roman Solange, där den svenska ingenjörbyråkratiska modellen anklagas för att ha glömt själva poängen med samhället: att tillfredsställa den mänskliga själens behov.
I denna tradition finns också, vilket måhända en och annan hade glömt, Jan Myrdal, vars dramatiska moralitet Garderingar från 1969 nu har fått häpnadsväckande teatralt liv av regissör Richard Turpin på Strindbergs Intima Teater.
Inte ens Myrdal anade nog vilka komiska lager som doldes i en text som när det begav sig rimligen strävade efter ett ganska stort allvar.
Kring kärleken och döden kretsar Petterssons tankar vid morgonkaffet på köksbordets vaxduk där ute i den välplanerade förorten. Av Myrdals obönhörlige Sagesman har det blivit två, vilka utan mänskliga hänsyn avslöjar de omskrivningar och idealiseringar, pjästitelns garderingar, som Pettersson ägnat sin livshistoria.
Det är en styv balansgång mellan komik och tragedi som ensemblen genomför. Sextiotalets klämkäcka tomtebolycka, Sigge Fürsts Frukostklubben och sura miner som skulle suddas bort bildar en lekfull klangbotten för samma decenniums bortrationaliserade ångest.
Mim, koreografi och ett slags metonymins teater skapar stor och intelligent underhållning, inte minst tack vare en sammansvetsad ensemble.
Jan Tiselius plastiska Pettersson bildar föreställningens nav, lika delar patetik och existentiell ångest, och Lena Nyléns lyhörda och komiska miniatyrporträtt är av det slaget att man inte vill missa en ögonbrynsrörelse. Garderingar blir så inte bara lyckosam teater, utan lika mycket en kärleksförklaring till en genre och ett förhållningssätt som kanske kastades ut med sextiotalets badvatten.
Teater
GARDERINGAR
av Jan Myrdal
Claes Wahlin
