Skräck och politik
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-14
Claes Wahlin ser ett ambitiöst projekt mellan konst och teater
Storheterna teater och demokrati har en lång, om än ganska brokig historia tillsammans. Från den grekiska tragedin över den elisabetanska tiden med Shakespeare i centrum, till det sena 1700-talet och Schiller om idén som teatern som ett slags moralisk institution. Ibsen och Strindberg använde teatern för att debattera demokratiskt underskott. I modern tid har Norén givit röst åt grupper som inte alltid omfattas av de demokratiska idealen.
Projektet ”Satans demokrati” ute på Nobelberget i Sickla är av det mer ambitiösa slaget: en handfull professionella skådespelare, ytterligare ett knippe musikalstudenter och inredda rum i tre våningar av hundratals konstnärer. Utgångspunkten är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Om romanen handlar om religon och stalinism, så har man i Sickla bytt ut religionen mot demokratin, som, menar man i programmet, är vår tids religion.
Om det nu är just demokratin som är vår tids religion, kan man diskutera, men med bistånd av allt från Tim Burton till Anna Politkovskaja, så silas scener ur romanen genom den ömtåliga demokratin. Publiken får bära vita, handmålade masker. Dels för att skilja dem från skådespelarna, som dyker upp lite här och var, dels för att skapa ett slags handlingsfrihet hos publiken i de olika rummen.
Korta scener spelas upp en smula nyckfullt i de av konstnärerna inredda, inte sällan överbelamrade rummen. Flera av scenerna går att härleda till Bulgakovs roman. Emellanåt samlar man ihop publiken till större begivenheter; en julshow, en frågelek, en avrättning med efterföljande bal. Spelstilen påminner om Le Grand Guignol, den parisiska skräckteatern i slutet av 1800-talet som lät blodet flöda i kapp med det teatraliska. Woland (Angela Wand) leder spelet där en tråd handlar om hur en diktatur skapas i namn av demokratin.
Detta slags teater, eller rättare installation, har spelats förr, om än inte de yngre teaterintresserade generationerna upplevt det. De tre timmarna blir lite väl luftiga, en stramare och tätare dramaturgi hade kunnat ge mer kött på skelettet. Likväl så blir publiken (delvis inspirerade av några under cover-skådespelare i vita masker) vartefter hemmastadd. De börjar undersöka rummen, dra i lådor, läsa alla papper som ligger i drivor, se vad rummen handlar om. Kanske är det en början till kritiskt tänkande, att inte låta skenet från de mediala strålkastarna bedra.
