Hur mycket Hilma af Klint tål Sverige?
I ”Kretsen” dansar andarna runt konstnärsmyten
Publicerad 2023-12-10
När ”Kretsen – om Hilma af Klint” får premiär på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm – teater med dans och levandegjort måleri i stora videoprojektioner – kan man undra: Hur mycket Hilma af Klint tål Sverige?
Titeln torde peka på konstnärens krets, det spiritistiska sammanhang af Klint ingick i – eller den grupp av både rivaliserande och stödjande kvinnor som bärs upp av alla de fem rollerna. Tre andliga sökare; en åldrad mamma; en intresserad novis.
”Kretsen” utspelar sig i det tidiga 1900-talet, då Hilma af Klint just sägs ha fått sitt uppdrag av andarna att måla sanningen om mänsklighetens uppkomst och väg framåt. Och att skapa är att lida, att falla i trance, att försaka, skala av sitt liv. Sluta sova, sluta äta. Åtminstone är det så huvudpersonen, fint spelad av Sofia Papadimitriou Ledarp, förväntas nå fram till sina mästerverk.
Scenografin är lika avskalad som konstnärens liv – ett stort bord, ett staffli, ett par stolar. Dansnumren blir ofta känsloillustrationer, fysiska utlopp för frustrationer eller längtan.
Dansen blir också ett sätt att både skildra kontakten med och bli av med de där andarna.
Om det inte är önsketänkande av mig så finns lite frön till en omläsning av Hilma af Klint-myten. När den unga Gusten (Beata Hedman) kommer in på scenen händer något. Novisen, den ej ännu invigda i andevärldens mysterier, talar klarspråk om motiven, bryr sig åtminstone inte lika mycket som de andra om allt det där utanpåverket av andevärld och symboler. Hon bejakar sexualiteten. Hon blir möjligen älskarinna i det triangeldrama som pågår, men mest en sorts musa.
Man kan leka med tanken att den spiritistiska kretsen symboliserar konstvärlden (bara för invigda) och Gusten, liksom mamman, är en allmänhet som inte riktigt får tillgång, inte riktigt förväntas förstå. De behövs för att få in lite syre, lite omvärld, i den slutna kretsen/konstvärlden. De tänjer och drar i den alltmer distanserade af Klint. Men föreställningen landar tyvärr i att livet och relationerna, de måste man offra för skapandet.
I en lågmäld scen framåt slutet samlas döden, livet, konsten då konstnärens döende mamma till slut börjar förstå, eller åtminstone intressera sig för, sin dotters verksamhet. Det mörker, blindheten, som modern lider av, vägs upp av allt det ljus dottern vill gestalta.
Pjäsen borde slutat strax därefter. I stället får vi en märklig mindfulness-instruktion via högtalare. Ett nästan lika pinsamt slut som när Lasse Hallström låter en spårvagn stanna framför Guggenheim. Synd, för ”Kretsen” är välspelad och rapp, underhållande och ibland rolig. Men suget efter andlighet tycks kräva dessa element.
