Voffor inte hitta på något nytt?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-07
Ronja på Stockholms Stadsteater
Rumpnissar, vildvittror. Jaha. Det känns som en pliktskyldig redovisning av de obligatoriska ingredienserna. Snyggt och effektfullt gjort visserligen, grådvärgarna är riktigt kusliga, men här på teatern blir det tydligt hur lite dessa väsen egentligen har med berättelsen om Ronja Rövardotter och Birk Borkason att göra. Rumpnissarna är dessutom plankade rakt av från filmen. Voffor då? Voffor inte hitta på något nytt?
Först när vi befinner oss i berättelsens centrum, scenen där Ronja hoppar över Helvetesgapet och frivilligt låter sig tillfångatas av Borkarövarna, tänder jag till. Liksom skådespelarna, tycks det. Särskilt fäster jag mig vid Thomas Roos Borka (Birks pappa) vars vemod och tillbakahållna vrede lyser fram på ett fint sätt bland de övriga och ibland lite jobbigt ystra rolltolkningarna. Lena B Eriksson som Lovis (Ronjas mamma) är också mycket bra, lite karg, en smula härjad av tillvaron men med värmen i behåll. Anna Lyons Ronja, liksom Martin Rosengardtens Birk, är också bra, pigga, men har lite svårt att hävda sig mot det rutinerade gänget i bakgrunden. Ulf Drakenberg förtjänar ett hedersomnämnande för sin veliga Lill-Klippen, en figur påminnande om Blek af Nosen i Shakespeares Trettondagsafton.
Dekoren är storståtlig och uppfinningsrik. En skog som blir ett bergrum som blir det vindpinade taket på Mattisborgen, påminnande om något av målaren Caspar David Friedrich. I bakgrunden driver moln förbi, månen går upp, dimma blåser in över scenen, en mäktig älv brusar fram. Också dräkterna är fina. Mattisrövarna är färgsprakande med en del skämtsamma påhäng, Lill-Klippen har till exempel en vobbler som halsband, ett modernt fiskedrag. Borkarövarna går i solkigt grågrönt, vilket väl ska understryka deras fattigdom. Men varför måste Ronja ha den där gula och puffiga blusen? Eller är det bara jag som tycker att hon ser ut precis som Carola vid hennes första framträdande i melodifestivalen?
Vi som har läst boken och sett filmen får det vi redan vet och eventuellt också önskar oss, välproducerat och proffsigt framfört. Men nog hade det varit spännande med någon överraskning, ett miljöombyte eller en ordentlig omstuvning i manuset. Att dräkterna är lite crazy räcker inte.
Teater
Petter Lindgren
