Utdraget lidande på ålderns höst

Barbro Westling ser ett äldredrama som bara sjunker

Äntligen! Irma, Gösta och Tage - alla är de 85 och bor på äldreboendet Ålderns höst. På Unga Klara är dagrummet förväntat avskalat och beige gammalrosa, men däremot inte så lugnt som skötaren Sebbe (Danilo Bejerano) hoppats. Här finns nämligen inte bara fina gamla trötta människor utan värkande oro i leden.

Irma har varit för beskedlig och känner sig utnyttjad av barnen som bara vill ha hjälp med barnvakt, Gösta som kämpat politiskt, i facket och IOGT, känner sig lurad på vinet och spriten och gentlemannen Tage som oklanderligt skanderar sitt latin längtar bara efter att en gång få äga en kvinna. Ryska Natalia (Katharina Cohen) är redan på väg. Nu brinner det i knutarna om det ska bli något av med sexet, drogerna och våldet!

Mattias Andersson har i svensk teater utmärkt sig genom samhällstillvänd dramatik med eget tonfall, men denna gång är utgångsläget ovanligt skruvat.

Med uppenbar förtjusning sätter regissören Andersson rock och metal till livet i dagrummet och låter åldringarna bete sig som tonåringar med pipande mobiler och skunk i flaskan. Vad händer när sista tryggheten faller, när gamla inte längre uppför sig utan säljer ut och skrålar efter mer.

Andersson är inte bara förtjust utan serverar också en nattsvart dystopi med en äldre generation som ingen längre vill eller orkar lyssna på och som bokstavligen bränner upp sin egen och folkhemmets historia. Wigforss och Goethe brinner i samma bokbål när gamlingarna vill punda och köpa sex på nätet.

Men, det måste sägas, det blir inte någon riktig fart på brasan på Unga Klara. Varken på den drabbande humorn eller allvaret. Skådespelarna inte bara ser utklädda ut, utan halkar hjälplöst mellan utdragen patetik och vitsighet. Malin Cederbladhs förvärkta fingrar klamrar sig trovärdigt kring rullatorn, Andreas Kundler gör ett prydligt äldre herreporträtt, men spelet vill ändå, som Stefan Norrthons tillkämpade tonårsattityd och västgötska, bara tunnas ut och spricka.

Kanske kunde en annan och mer lekfull regi ha räddat både skådespelarna och Anderssons text. Nu sjunker den apokalyptisk och tung, ihärdigt signalerande att allt är förlorat.

Teater

Barbro Westling