SVARTA börsen

CLAES WAHLIN ser en sordinerad Shakespeare på Dramaten

Tung och mörk är stämningen i Shakespeares Venedig och Belmont på Dramatens stora scen. Publiken möter ett slags kulturell miljöskandal, en atmosfär förgiftad av antisemitism och pengar (ridån en gigantisk streckkod och programmets layout lånad från Dagens Industri). Slutna och aningen hotfulla reser sig Bente Lykke Møllers magistrala huskroppar, de tre uppförstorade skrinen av bly, silver och guld vilka Portias olyckliga friare har att välja mellan.

Det är väl därför alla är så olyckliga i denna komedi: Antonio, Bassanio och Portia, så även Shylocks dotter Nerissa. Och när spelet är slut, då juden förnedrats, Bassanio fått sin Portia, Lorenzo sin Jessika, Graziano sin Nerissa och Antonios pengar räddats från den osäkra sjöfarten, tycks komedins lyckliga slut mest vara en trött kliché.

Dukaterna som droppar från himlen hjälper endast för stunden, dessutom störs glädjeregnet av Shylocks tvångsdop och Antonio (till skillnad från hos Shakespeare) verkar minst lika dyster som han var i början. Dessutom har alla (med undantag för Graziano och Nerissa) faktiskt gift sig för pengar, så den lyriska kärleken som besjungs i sista akten, och här dansas skört av Jonas Malmsjös Lorenzo och Melinda Kinnamans Nerissa, har samma negativa prognos som de berömda kärlekspar som nämns i texten (men inte på Dramaten): Troilus och Cressida, Pyramus och Tisbe, Dido och Aeneas.

Mats Ek har gjort en i många stycken vacker uppsättning, sparsamt koreograferad, oftast som ett slags emotionella förstärkningar, och med en uppmärksamhet på detaljer som man inte är bortskämd med när det gäller Shakespeare på svenska. Men här finns också en del egendomligheter. Förutom några generande sångnummer och att Morgan Allings Lancelot mest är Morgan Alling, så framställs Shylock, mycket välspelad av Malin Ek, som nödtvungen i sitt handlande, en god far och inte på långa vägar så aggressiv som han är hos Shakespeare. Domstolsscenen präglas därför av en psykologisk diskrepans och dessutom, även om det handlar om kvällens häftigaste koreografi, så får han utföra ett slags skära-ut-köttbiten-rit; som har Ek här uppfunnit en ny, blodig judisk ceremoni.

Denna skall ställas mot de båda friarna som Stina Ekblads fint utmejslade Portia möter, prinsarna av Marocko respektive Aragonien (båda av Pontus Gustafsson), som blir parodiska klichébilder av muslimer och spanjorer, vilka dock applåderas glatt av genrepspubliken. Ek vill konfrontera oss med våra egna fördomar, förvisso alltid nyttigt, men är samtidigt ängslig att det ska finnas spår av okommenterad antisemitism kvar på scenen. Jag erinrar mig Harold C Goddards drygt halvsekelgamla essä, där Shylock ses som en projektionsyta för de omgivandes frustrationer, en läsning som faktiskt kunde ha vässat denna uppsättning och kanske gjort pjäsen till det slags förstudie till Lika för lika som jag gärna ser den som, en historia där antisemitismen är en av alla de kulturella, psykologiska och moraliska transaktioner som Shakespeares text undersöker.

Teater

Claes Wahlin