Nej, this is not it på Moment teater

Omstart efter omstart av det manliga egot på teatern

Amelie Björck

helskärm

En villervalla av teaterprylar och teknik på scenen. Parketten halvt avspärrad så att aktörerna kan röra sig i raderna eller balansera ovanpå mixerbordet medan vi åskådare förpassas till raderna längst bak. Vad ska man kalla det som pågår på Moment:teater i Gubbängen? Teaterperformance, antiteater, postdramatisk teater eller lekstuga för ett manligt teaterego?

Om den sista formuleringen låter elak är det för att jag är sur. Vi har ju sett liknande förut: föreställningar som försöker vara radikala genom att lösa upp formerna, men bara blir slappa, hafsiga och egotrippade. Det var ungefär samma gäng som gjorde Liz å Bill på denna teater 2021.

Det börjar med att de fyra aktörerna – alla kompetenta dansare – prövar återhållsamma, småporriga moves. De är klädda i bylsiga work out-kläder och liknar trötta technofreaks framåt småtimmarna eller pundare som står och gungar. Så håller det på, tills en mycket manlig ”regissör” i bakvänd keps med texten ”Muscle Temple” (Ludde Hagberg) avbryter repetitionen. Han kallar till sig en av aktörerna (Louise Peterhoff) och inleder en teaterklichéig dialog på stapplande engelska. De pratar halvimproviserat om kreativitet och blockeringar och han tittar bort när hon börjar öppna sig. I ett senare skede blir han ynklig och vill krypa in i skådespelerskans livmoder för att få frid. Regissörens sammanbrott slutar i en tröstande och stegrande jojk-session till Jon Erik Fjällgrens mellomusik.

Detta låter kanske som en träffande ironisk spegling av hur det kan vara att jobba med en stjärnregissör som visar sig vara banal. Säkert mycket igenkänning för denna ensemble med stor internationell erfarenhet – och för likasinnade i publiken. Men det blir internt. Och det går inte att komma ifrån att den löst komponerade kvällen blir en Ludde Hagberg show. Ironin över den manliga konstnären blir alltså en täckmantel för att än en gång ge den manliga konstnären (Hagberg) fri lejd och lekstuga. När mastodonthögtalarna drar upp volymen tycker jag synd om hans lilla hund, dinglande under armen.

Okej, Hagberg har jobbat med heta belgiska Needcompany och kan vränga den upplevelsen ut och in om han vill. Men det är inte 90-tal längre. Det räcker inte att stjäla publikens tid genom snigeltempo och omstart efter omstart för att vara en spännande konstnär. Var är luftintaget, var är impulserna från den akuta verklighet som pågår utanför detta hus? Jag får andnöd. Stannar inte när en bioskärm riggas för att avsluta kvällen med filmen Alien.