Svenskfinska familjesår i kvav på Dramaten

Nina Wähäs debutpjäs är för yxig och har för många klichéer

Cecilia Djurberg

helskärm

Teatrar och fartyg har en hel del gemensamt. Vid sidan om scenrummets nautiskt inspirerade terminologi har också många manusförfattare utnyttjat båtar som tacksamma behållare för dramatik på djupt vatten.

Nu är det författaren Nina Wähäs tur. Men hennes dialogdrivna debutpjäs blir tyvärr inte mer än ett tappert försök att sjösätta beprövad tematik i Finlandsfärjans tvåspråkiga format. Eller Sverigebåten, som den kallas på andra sidan Östersjön. Ett skepp kommer lastat med dysfunktionella familjerelationer, spetsade med feminism, taxfreesprit och klassperspektiv.

Efter Staffan Valdemar Holms metakvicka, mentala skeppsbrott till tolkning av Shakespeares Stormen, riggas Dramatens lilla scen nu om i Zofi Lagermans ljusblåa scenografi till den betydligt mer folkliga och tröttflytande M/S Tiamantti.

Här går tre svenskfödda systrar ombord för att kryssa i mellanförskapets och existensens mörka vatten, mellan yta och djup. Med sig på resan har de askan av sin döda, finska mamma i en urna. Hon kallades för Tiamantti och jobbade i många år på båtarna. Nu ska den diamanthårda modern få sin sista vila hemma i Finland, eller spridas ut till havs.

Ja, dessa tre systrar är nu inte överens om särskilt mycket. Inte nog med att deras kommunikationsproblem resulterat i att de inte har någon hytt bokad, mellansystern Maija har dessutom i smyg pratat med deras sedan barndomen frånvarande pappa, och stämt träff med honom i Helsingfors. Så resan som skulle hedrat mamman präglas typiskt nog mer av pappans svek.

Regissören Anna Takanen har väldokumenterad kompetens att peta i svensk-finska familjesår. Men trots en hel del träffsäker, spritindränkt situationskomik tappar hennes uppsättning styrfart. Manuset är funktionellt men emellanåt yxigt och budskapsbemängt med flera klichémässiga varningsflaggor. Några sidospår för mycket får de tre speltimmarna att kännas ungefär som en sömnlös 24-timmarskryssning — utan färgglada drinkar — och föreställningen tycks irra bort sig konstnärligt i samma dimma som stoppar skeppet halvvägs till havs.

Detta är nu knappast besättningens fel. Särskilt Sofia Pekkari och Thérèse Brunnander är fysiskt och verbalt rappa och välsjungande i rollerna som lilla- respektive storasyster. Så hade M/S Tiamantti bara varit en regelrätt musikal, med mer genomkomponerad musik och bättre flyt i sångtexterna, hade den kunnat ros iland som välgrundad underhållning. Men som drama seglar den farligt nära grund.