Död och muntration
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-15
Mario Grut ser Staffan Westerbergs ”Dass”
På scen står ett utedass komplett med singelfjöl och hjärta i dörren. Ei Blot Til Lyst förkunnar scenrummets arkitrav med ett lån från Det Kongelige i Köpenhamn.
Så brant från lågt till högt virvlar DASS (Det Akademiska Sjukhus Spektaklet). Ett typiskt westerbergskt teateräventyr.
Sagolikt. Oberäkneligt. Ständigt vänligt bisarrt.
Med åren har dock sagotonen blivit mörkare.
Förr dirigerade Westerberg små nätta gubbar och gummor gjorda av tumvantar och sockor ur en medelsvensk byrålåda.
Det var poetiskt. Och klurigt.
Här vimlar nu av sjuka och delvis ångestridna människor.
En del får sina ben avsågade. Andra förlorar livet. Dödens pust viner genom muntrationerna.
För muntrationer är det förstås i vanlig ordning. Sjuksystrar står med kjolen lyft av vind och sjunger My heart belongs to daddy. Läkare golfar i korridorerna. Vårdare är oförmögna att få ens en droppställning att stå still.
I denna galna värld inträder sagogubben Westerberg. Först som enväldig sjukhusdirektör. Sen som patient tillsedd av sin mor (Dahl), rekorderlig på norrländska pepparkakor. Ofta är han dock ensam. Med en lika ensam Gustaf Fröding.
Ihop tänder de kvällens mest minnesvärda stund när Gustaf (Sandberg) stiger ur sin säng för att på vingliga inlines skejta fram och trycka en kyss på broder Staffans vitnande panna.
Strax därpå är dramatikern död och kommer till himlen som visar sig bestå av Gubben Vinters snöslott ur Olles skidfärd av Elsa Beskow. Men det är en annan historia.
Eller borde varit det. Om inte författaren haft så svårt för att skära i sina texter.
Nu verkar allt vara med som han impulsivt fått lust att göra.
Mycket minnesvärt. Som den syster (Paulin) som med hetta sjunger Dina ögon äro eldar på utedassets tak.
Den sketchiga pjäsen är ändå i överkant lång. Nu lever den i för hög grad på sympatin vi kan tänkas känna för ett av landets sista stora älskansvärda teateroriginal.
Teater
DASS
av Staffan Westerberg
Mario Grut
