Vad konstigt allt blev när vi inte längre är bäst

Stadsteatern sjunger ut om Socialdemokraterna

Daniel Swedin

helskärm

”Låt oss anta att någon den dag Tage Erlander blev landets statsminister skulle ha förutspått de stora förändringar som vårt samhälle på 23 år skulle genomgå. Spåmannen hade rönt ett grymt öde: att inte bli trodd av någon och betraktas som fantast av många”.

Så skrev tidningsmannen Kurt Samuelsson när Tage Erlander 1969 lämnade statsministerposten i världens mest anständiga land.

Något liknande hade man väl kunnat skriva för 23 år sedan också. För vem hade år 2000 trott att Socialdemokraterna och Sverige skulle hamna här? Bostadsbrist och bråddjupa klyftor men rekordliten statsskuld, Sverigedemokraterna landets näst största parti, socialförsäkringssystem i strykklass, snart ska vi in i Nato, aktiebolagsägda skolor som använder skolpengen som riskkapital.

Det är där Socialdemokraterna – The musical befinner sig. Vad bra det gick. Vad konstigt allt blev.

Premissen för musikalen är enkel. Det är dagen efter valförlusten 2022 och några sossar har samlats i ett anonymt mötesrum för att utvärdera och planera framåt. Och så, i 23 låtar efter varandra utan dialog, möter vi i en rörelse som jagar både identitet och plats i ett politiskt landskap och i ett samhällsklimat där man inte riktigt trivs.

Det är bäddat för politiskt motiverat lustmord, men till musikalens förtjänster hör att den inte är särskilt taskig mot socialdemokratin. Den är tillräckligt bjussig för att både Magdalena Andersson och Tobias Baudin – som råkar sitta bredvid mig i salongen – ska skratta och applådera åt nummer som ”De röstade fel”, ”En balanserad budget och ett rimligt skattetryck” (ingen riktig sosse säger skattetryck – det heter skattekvot!) och ”Bida vår tid”.

Det blir inga parodier om att Ann Linde pratar engelska på skånska eller att Ardalan Shekarabi grillar iförd fluga, inga sketcher där vi får skratta åt Annika Strandhälls twittrande eller att Morgan Johansson är kort.

Humorn, för det är roligt, skapas i någon mening i mötet med publikens egen bild av vad svensk socialdemokrati ska vara. Demokratiska socialister eller sociala liberaler? Vänsterpopulistiskt? Hårdhäntare än högern? Ansvarstagande framför allt? Moloket tillbakablickande? Stjärnögt framstegsoptimistisk?

Det finns en sång för alla stämningar men snart står resten av ensemblen där och himlar med ögonen: Tror du att det räcker? Utmaningen är ju så mycket större. Vi måste ha ny politik också! Men väljarna kommer tycka den nya politiken är galen (det visar våra mätningar) och den ekonomisk-politiska talespersonen kommer inte tycka om vad det kostar (det vet vi bara). Ack och ve.

Alla som någonsin har tänkt en tanke om hur socialdemokratin ska bli great again kommer att känna igen sig. Alla som någonsin har varit på en fest dit många socialdemokrater varit bjudna kommer att känna igen sig.
Men hur hamnade vi här och vilket ansvar har Socialdemokraterna för det? Den frågan ställer sig inte musikalens sossar. Bitterhet, cynism och ångest går väl bra men självreflektion är för veklingar.

I kulturen i övrigt är annars självreflektion stekhett och skribenten Emily St. James har till och med hittat på en undergenre – föräldraursäktsfantasier – för film som tar itu med hur olika trauman överförs från en generation till en annan.

I stället för klassiska teman om barn som inser hur mycket deras föräldrar slitit för dem så gör Everything everywhere all at once, Encanto, Röd och Familjen Mitchell mot maskinerna något annat.

Här är det föräldrarna som tvingas inse hur dåligt de behandlat sina barn. Och för att läka familjens sår måste barnen inse att rötterna till olägenheterna de själva upplevt finns någon annanstans i släktträdet.
Jag kommer att tänka på det där när jag ser Socialdemokraterna – The musical. För nog är många svenskars relation till Socialdemokraterna präglade av just överförda trauman.
”Historiskt sett är det ett kort steg mellan barnauktionerna, fattighusen och det legaliserade tiggeriet till våra dagars samhälle. Mitt ibland oss lever alltjämt människor med upplevelser av den tidens verklighet”, skrev den gamle socialministern Sven Aspling 1989.
Berättelsen om arbetarrörelsen är ju berättelsen om det lilla landet i norr som efter andra världskriget skaffade sig ett rykte, och en självbild, som världsmästare i välfärd, jämlikhet och rättvisa. Och vi är många i det här landet som har arbetarrörelsen att tacka för mycket.

Och det är så mycket med socialdemokratin – här kanske särskilt mordet på Olof Palme står ut – som med tiden fått en symbolisk betydelse som en sorts slutpunkt för den progressiva framgångssagan Sverige. Andra kanske skulle peka ut EU-inträdet, kreditavregleringen, skolkommunaliseringen, förändringarna av pensionssystemet eller januariavtalet som sådana slutpunkter.

Här finns det alltså trauman att processa och även om musikalen låter oss ana att allt inte var perfekt i förr världen heller (tvångssteriliseringar, IB- och bordellaffärer …) men musikalens socialdemokrater ber inte om ursäkt.
De krälar runt på scenen och mår dåligt, men i sista numret reser de sig upp och sjunger en liten trudelutt. Och om tre år är det val igen. Med eller utan ny politik.