Leffler får liv efter 120 år
Publicerad 2014-03-19
Tanterna i Moster Malvina är gamla, griniga och elaka – men utmärkt spelade
August Strindberg skulle nog fnysa betänkligt i sin grav om han visste att man numera spelar Ann Charlotte Leffler på hans Intima Teater. Om henne hade han under sin levnad inte mycket gott att säga; en medelmåtta, rent av en hermafrodit när han var på sitt kvinnofientliga humör. Men under 1880-talet var Leffler den mest spelade dramatikern i Sverige och andra som intresserade sig för teater såg nog snarast likheter mellan Strindberg och Leffler. Realismen, granskningen av borgerliga konventioner och inte minst avklädandet av de dramatiska rollfigurerna dominerar hos båda.
Det senare märks tydligt i Moster Malvina, som Mathias Lafolie har regisserat. Det korta dramat är en fortsättning på novellen med samma namn, men i stället för novellens middagsbjudning, är nu Malvina mer eller mindre intvingad på ett äldreboende, där hon har att försvara sitt anseende för mer eller mindre griniga medboende, ett tema som knappast har åldrats.
Nio kvinnor på scenen, de flesta äldre och erfarna, vilkas skicklighet är en njutning att beskåda. Anita Wall i titelrollen, Inga Landgré som den högfärdiga fru Billgren, Inga Edwards snipiga, rent elaka (men underhållande) fru Svensson eller den räddhågsna, lite förbigångna fru Quist i Åsa Norman Kumliens gestalt - alla bildar de ett kollektiv som tycks existera både före och efter att ridån har gått.
Det handlar om Malvinas dotter Klara (Görel Crona), som ogift fått barn och flytt till Amerika. Sådant gick helt enkelt inte för sig i dessa högborgerliga göteborgskretsar, inte ens bland de mindre bemedlade damer det här handlar om. Moralen och ryktet är allt de har kvar, och de mest mänskliga är de som vågar välja bort konvenansen för sina äkta känslor, som de mellan mor och dotter, vilket också är styckets sensmoral.
Bedrägligt enkelt får ensemblen liv av Lefflers text, så här 120 år efter att den skrevs. Låt vara att delar av gestiken och uttrycket kanske skulle kunna vara mer återhållet emellanåt, men spelet är så bra att när väl den sjukskrivna Gunnel Lindblom kan återinträda i Inga Edwards fru Svensson, så kan pjäsen få ytterligare dimensioner, vilket säger en hel del om halten hos Leffler.
