Konst, kamp och kön

CLAES WAHLIN ser Strindberg problematiseras på Dramaten

Hilda Hellwig är en omodern regissör. Hon förväntar sig nämligen att teaterpubliken kan tänka. Och eftersom August Strindberg är en modern författare, så uppstår det ett högst egenartat möte mellan då och nu, man och kvinna, Hilda och August.

Kamraterna är en gensaga till Ibsens Ett dockhem. Nora hon går, Bertha, konstnärinnan som Axel försöker leva jämställt med, hon slängs ut. Det handlar om samma Bertha som bevittnade Ryttmästarens fall i Fad-ren, dottern som vill in till staden för att lära sig måla. Det har hon alltså lärt sig i Kamraterna, eller i Marodörer som pjäsen först (bland annat) döptes till och ur vilken repliker flätats in av Hellwig.

Dessvärre har hon lärt sig annat också. Kvinnoföreningen har satt griller i huvudet på henne om att hon ska vara mannen jämställd, de ska leva som kamrater och dela på ekonomi och framgångar. Axel han kämpar, hjälper henne att bli antagen till den berömda Salongen i smyg, men liksom Ryttmästaren drabbas han av kvinnans inne-

boende lömskhet.

Vad som sker på Dramaten är ett slags iscensättande av såväl pjäsens som dess idéers inre motsättningar. Till skillnad från vår tids konvention bryr sig Hellwig varken om Strindbergs privatliv eller om att ta tydligt avstånd från hans kvinnosyn.

Personerna får kämpa lika mycket med sig själva som med varandra. Axel, virtuost spelad av Thomas Hanzon, vill ju så väl, medan Bertha (skarpt konturerad av Sofia Ledarp) intrigerar och ljuger. Möjligen känner Axel den psykologiska skörhet som markeras i hennes handledsskärande, eller också har han ingen fungerande ideologi till hands som kan rymma hans personliga kaos.

Bertha, spotskt målmedveten men ännu inte vuxen sina ideal, tycks kämpa i en omöjlig värld, frestad och förledd av tribaden Abel (elegant vässad som en skör stål-klinga i Elin, ja, Klingas gestalt). Och när vi i denna förvirrade bohemvärld dessutom möter skelett, clownen eller valkyrian (upplösningen låter sig inte skiljas från pjäsens maskerad), allt mot Jan-Erik Pipers spöklika ljudvägg, då är det väl egentligen bara hembiträdet Ida ( Margareta Hallin

i toppform) som tycks riktigt verklig i detta gotiska maskspel där identiteten sätts samman av både det man vill och det man inte kan hjälpa.

Teater

KAMRATERNA

av August Strindberg

Claes Wahlin