Läroprocess som pågår

Lagomarsinos konst öppnar ögonen för dissonanser och anakronismer

helskärm

Index i Stockholm har gjort till vana att ställa ut framtidsnamn ur en yngre generation konstnärer, och även Runo Lagomarsino kommer med all säkerhet att låta höra från sig under de närmaste åren. Senast uppmärksammades han på Istanbulbiennalen för sitt verk Trans Atlantic, en serie teckningar vars abstrakta linjespel skapats genom att exponeras för solen under en seglats över Atlanten. Ett verk som aktiverar både det sköna och det intressanta som estetiska kategorier, och samtidigt pekar på konstnärens centrala tematik: en kritik av det västerländska, geografiska, förnuftet.

Presentationen på Index är av ett delvis annat slag, och handlar om utställningen som rumsligt montage eller kunskapsform. Ett kritiskt men också ett, i ordets grundläggande mening, poetiskt arbete: om Lagomarsino vill dekolonisera vårt sätt att tänka är det inte genom att peka på glapp och tillkortakommanden i etablerade kunskapsmodeller, utan genom att producera dissociationer och associationer av tecken och former genom rumsliga och materiella montage. Hur då?

Tematiken etableras genom en rosa tapet som täcker väggarna i utställningsrummet, och vars mönster utgår från conquistadoren och analfabeten Francisco Pizarros barnsliga krumelur till signatur. Som betraktare ombeds vi göra två saker: att reflektera över den koloniala historien, samt att inta barnets illitterata position. För att dekoloniseras måste vi med andra ord vara beredda på att föra samman tecken och former på ett mer ”lekfullt” sätt än vi kanske är vana vid. Vi måste lära oss läsa på nytt.

I rummet har placerats fyra låga bordskonstruktioner i mdf, på vilka konstnären har skapat små bricolage: ”This drawing has no image / But it contains geography” står det på en papperslapp som vägs ner av en ökenros i ena hörnet och ett grönt plastföremål i det andra. En mängd associationer gör sig gällande – frånvaron av bild, tomheten, öknen och havet (det gröna föremålet skulle kunna vara ett flöte) – som skriver in montagets skillnadsskapande processer i en välbekant geografi, men också, i en dialektisk vändning, inrättar ett avstånd mellan tanken och de mått den använder för att kartlägga sin egen rörelse. För varje association, en lika påtaglig dissociation.

Eller med en formulering som verket bredvid – Perdidamente Paris, en diabild av en standardmeter – ger vid handen: det finns inga mått utanför den operation som lägger fram och fastställer dessa mått. Men Lagomarsinos poäng är inte moralisk-politisk utan pedagogisk. Det handlar inte om att medvetandegöra betraktaren om sin koloniala blick, eller peka på att även barnets värld genomsyras av våld, utan, faktiskt, om att erbjuda en väg ut ur denna spiral av våld och förtryck. Utmaningen ligger i att en sådan radikal pedagogik inte låter sig formuleras i generella termer. Det finns ingen universell metod.

Men Lagomarsinos bedrift ligger just i att tänka och praktisera utställningen som läroprocess, där tankar, former och material kopplas isär och fogas samman, för att, med konsthistorikern Georges Didi-Hubermans ord, ”avväpna ögonen” för att bättre kunna ”beväpna dem på nytt”. Ett sammanförande av disparata tidsförlopp och ett öppnande av nya, undertryckta, samband i det förflutna, som gör det möjligt att se och föreställa sig tillvaron på ett annat sätt. Ett intellektuellt äventyr, som konst är tänkt att vara.

Det betyder inte att utställningen är invändningsfri. Likt många samtida konstnärer tycks Lagomarsino ibland, på ett lite ensidigt sätt, identifiera språk med ideologiskt förtryck men bortse från dess möjligheter till motståndshandlingar i form av exempelvis poesi. Enligt samma logik kunde man framhålla det kartografiska tänkandet, inte enbart som en form av geografiskt förtryck, utan också som produktiv kraft och uttryck för ett begär att uppsöka och navigera det okända.

Denna tendens till negativitet är en svaghet, och om jag fick efterlysa något så vore det en ännu mer radikal hållning: mer fundamentala dissonanser, mer vågade associationer och mer vidsträckta anakronismer. Men det råder inget tvivel om att Lagomarsino har kommit en bit på väg mot ett verkligt relevant uttryck.