Könet som kudde. Och vapen

I en monter på Lilje­valchs Konsthall står tio blodiga tamponger i stolt givakt. Efter en stund ser man att de i själva verket är omsorgsfullt utförda textila objekt. Stickade i benvitt och rött garn liknar de små barnvantar. Mönstret är hämtat från konstnärens egen menstruationscykel, som hon noggrant dokumenterat med kameran: svaga stänkblödningar i början och slutet av månadsblödningen, mörkare och rikligare i mitten.

Kombinationen av delikat hantverk och tabubelagt motiv är typisk för Helen Chadwick (1953–1996), som använde kroppen som ett estetiskt och politiskt redskap i sina arbeten. Intresset för Chadwick har varit dalande sedan hennes tidiga bortgång; den retrospektiva utställning som visas på både Lilje­valchs och Barbican Art Gallery i London gör emellertid klart att hon är en föregångsgestalt i flera avseenden.

Det känns lite grand som att äntligen få ta del av originalet, efter att ha betraktat en uppsjö av parafraser. De stickade tampongerna, till exempel, gjordes redan 1975. Så även de laxrosa kuddar med broderier av fittor i olika varianter, där anus kan vara i utsökt sidentråd och klitoris glittra av paljetter. Chadwick var också bland de första att använda sig av ljuslådor och polaroidfotografi. Hon var nyfiken på alla nya tekniker som kunde införlivas i den konstnärliga processen. På åttiotalet blev Rank Xerox-maskinen en favorit.

I likhet med Louise Bourgeois var Helen Chadwick upptagen av sin egen historia och den könsliga dualism som delar världen i manligt och kvinnligt. Hermafroditen är en återkommande figur i hennes tankevärld. Med den överskrids vår fixerade tillhörighet för att i konstnärens händer bli till kristallklar ambivalens.

Som i skulpturgruppen Piss Flowers, en samling blomformer som påminner om genitalier, men också om landskap med skogar och bergskedjor. De är gjorda från avgjutningar i snö där konstnären och hennes man kissat. De mest erigerade formerna kommer från Chadwick själv. Verket visar ett slags mytologiska domäner som omfattar könsorganens rika formvärld, från erigerade svällkroppar till flikar och knoppar. Skalan mellan manligt och kvinnligt blir oändlig.

Helen Chadwick kan skrivas in i en surrealistisk tradition, med namn som Meret Oppenheim och Man Ray, men det finns även barocka och klassicistiska inslag i hennes verk – hela konsthistorien känns närvarande. Tydligast uttryckt är det i den monumentala iscensättningen The Oval Court (1984–86) som tar Lilje­valchs rum i anspråk som hand i handske.

Runt fem gyllene klot flyter allegoriska kvinnokroppar bland attribut för fruktbarhet och död: sädesax, fåglar, blommor, ett lamm, benknotor. Man kan inte bestämma sig för om de är yra danserskor i ett antikt mysteriespel, eller avlidna i gravsättningar med gåvor för resan till den andra sidan. Runt väggarna sträcker sig bilder av pelarna i Peterskyrkan. Ovanför varje pelare ser man ett gråtande ansikte, tårarna rinner ner i ett lövverk som bildar en spröd fris över väggarna.

Helen Chadwick kallade verket för en sinnesförnimmelsernas självbiografi. Ansiktena och figurerna är fotostatkopior från den egna kroppen. Det hela har en skakande anspråksfullhet. Att fläka ut sitt begär i sådant övermått! En gråtande vällust fyller rummets alla skrymslen. Jag lämnar konsthallen med vissheten att en plats också brutits upp för mig därinne.

Konst

Camilla Hammarström