Hon retas med oss

Bonniers stod för förra årets mest omtalade (ibland i negativa, närapå konspiratoriska ordalag – ”nu ska de dominera konstvärlden, också!”) tillskott i den stockholmska konstvärlden. Nu visas den första riktiga utställningen, vilket förstås borde betyda att man nu på allvar vill påstå något. Det gör man också. För med Monica Bonvicini, italiensk konstnär verksam i Berlin, intas hallen av konst i grått, brunt, svart och vitt. Av text, ljus, teckning, film. Inte i något överflöd utan i en sadistiskt balanserad återhållsamhet. Stramt, men samtidigt humoristiskt.

NOTFORYOU blinkar ett rum. Ett konstaterande av makt, utestängande, provokation. Här är stora övergripande teman lätta att uppfatta. Mycket antyder aggression, kryptovåld, annat förhåller sig till själva rummet, skapar rummet: pekar ut det. Enklast och mest obehagligt fungerar det i verket Plastered, där ett extra golv byggts av gipsskivor vilande på frigolit. Lömska hålrum betyder att publiken trampar igenom, man rör sig mer och mer försiktigt – mån om att hålla stilen, inte falla, inte förstöra. Tillsammans med osäkerhetens golv visas projektet What does your Wife/Girlfriend think of your rough and dry hands?, en liten enkät utdelad till byggnadsarbetare runtom i världen. Frågorna handlar om manlighet, attityd till homosexuella, som titeln antyder om relationer och olika förutfattade meningar om arbetare. Svaren spretar förstås, en del är mest fåordigt uttråkade, andra provocerade, åter andra roade.

Verket är retfullt svårfångat: vad vill Bonvicini själv komma åt? Är det ens autentiskt? Varför tycker jag själv att både frågor och svar är så schabloniserade och hur kommer det sig att det i all sin enkelhet faktiskt provocerar? För att människor görs till konst, kanske, och för att både klass, kön, etnicitet och sexualitet torkas och smulas ner till enkla frågor, enkla svar. Det där retsamt till synes enkla sitter kvar och skrapar. Och skrapar.

Konst

Ulrika Stahre