Skriet från Gävle

Ut över vinterlandskapet som omger Gävle konstcentrum klingar ett kvinnoskrik som tycks lösgjort ur en skräckfilm. Inuti lokalen ses källan till detta skri: hos två äldre herrar som möter betraktaren från en väggprojektion invid entrén. Vidare in i lokalen passerar man igenom en smal tunnel, upplyst av trettio starka lysrör, och man kan vid passagen använda sig av ett par lurar som möjligen, möjligen inte, rymmer ljudet av djupa andetag. När man väl låtit sig ljussköljas möts man på en vägg av en dikt som tycks korrespondera med landskapet som skymtar vid sidan om: ”Frusna kroppar, stela, hårda som is ? Platsen var en park. Ett fruset vattendrag fanns där också ?”.

Ett möte för sinnena, men också mellan konstformer. I några fall förstärker intrycken varandra, som i installationen där man på en gammaldags filmskärm ser en till synes vilsekommen blåsorkester marschera i kustnära bebyggelse. En kombination som påminner om Annika Erikssons projekt People in public spaces som visades på Moderna museet förra året, men som här (i Lina Selanders regi) är mer nedtonat, däremot inte mindre drömlikt.

Utställningen är över huvud taget harmoniskt sammanställd. Men upplägget utesluter inte mystifikationer. Objekten är osignerade och man anar en dold agenda under kuratorns, Mikael Strömbergs, regi. En trådända kan då rimligen knytas till ett begrepp som skymtar i informationsbladet: synestesi.

Det är väl inte helt överraskande, såväl med tanke på Strömbergs intresse för ljudkonst som konstlivets senare utveckling. Under senare år har synestesin sköljt in i konstvärlden, ett återsvall av den synestesivåg som under ett halvt århundrade svepte runt Europa, med en kraftig efterdyning under 60-talets psykedeliska rörelse.

Sinneskopplingarna över genregränserna tjänade en gång som smörjmedel för romantikens övergång i modernismen, med Baudelaire, Skrjabin och Kandinsky som viktiga företrädare. De flesta av dem var inte synesteter i egentlig, medicinsk bemärkelse utan ”lånade” denna neurologiska sällsynthet i strävan att vidga sina respektive genrer med lån från andra genrers sinnesrevir.

I Trigg

har Mikael Strömberg tagit fasta på just denna lösare variant av sinnesöverskridanden och har kontaktat konstnärer som arbetar med ljud och text. Det rör sig alltså i viss mån om den typ av utforskande konst som satt sin prägel på 90-talets konstvärld, fast med tillskott av en dos lekfullhet av det slag som man väl bland de inblandade främst förknippar med

Staffan Mossenmark

. Ironiskt nog bidrar ljudkonstnären

Hanna Hartmann

med ett ljudlöst objekt: två stora bilder av en projektilformad byggnad i östra Berlin, som visar sig vara den rostiga ruinen av en flygforskningssilo. Här får besökaren själv stå för det synestetiska tillägget, precis som han/hon får stå för det större meningsskapande sammanhanget i stort. På det sättet är Mikael Strömbergs kuratorinsats ett öppet konstverk, och besökaren bör helst finna en tid då besökarna är få och möjligheterna till eget till-skapande lite större än vad de var på den något stökiga vernissagen.

Konst

Thomas Anderberg