Hemma bäst

ULRIKA STAHRE i Istanbul

En stad som ligger i både Asien och Europa, där man på café både kan röka vattenpipa och surfa trådlöst, där böne­utropen mixas med östinfluerad pop och andra gatuljud. Den låter sig inte beskrivas utan att klyschorna skriver sig själva lika snabbt som man försöker undvika dem. Kort sagt, det blir alltid lite billigt (och dessutom ofta lite von oben) när det kommer till Istanbul. Därför blir årets biennaltema (eller ”plattform” som de båda curatorerna Charles Esche och Vas?f Kortun föredrar att kalla det), Istanbul, ett delikat stycke balansgång.

Att man valt utställningsplatser som är så lite ruinromantiska som möjligt, som snarare betonar en handelsstad, en metropol med nutidshistoria, är en ypperlig början. Här framstår varken Hagia Sofia, Blå moskén eller Topkapipalatset som de allra viktigaste symbolerna för Istanbul – symbolen kan lika gärna vara en trottoarkant eller en elektronikaffär på vägen mellan två utställningsrum. Vardagliggörandet fungerar och slipar bort det mesta av exotismen. Helt undan den kanske man inte kan komma – det finns en hel del romantik även i de platser som valts, i hamnmagasin och tobakslager.

Bäst fungerar det platsspecifika i den enda hemmiljön som annekterats, Deniz Palace Apartments. Här är verken ofta intima, inte lågmälda men i en mänsklig skala. Phil Collins Smiths-karaoke ekar genom tomma slitna rum och fångas upp av Silke Otto-Knapps silhuettlika, undflyende måleri. Nedko Solakov har fått en halv våning till sitt förfogande att fylla med små texter och teckningar: konsten blir sin egen instruktion och fylls av absurdistisk humor (inte utan udd: ”Here used to be a small map of Armenia with some numbers/figures on it” står det sirligt textat på en vägg). Här visas också en av Johanna Billings två filmer, Magic & Loss, en skildring av hur en lägenhet packas ihop och töms – ett avslut på något man inte sett.

När Charles Esche var chef för Rooseum omarbetade han tydligt konsthallens profil från en traditionell visningshall till ett projektrum, med ateljéer, arkiv, utställningar som flöt ut både i tid och geografi. Konceptet känns igen även i Istanbul: här har den sex veckor långa utställningstiden föregåtts av seminarier och möten, många konstnärer har bott och arbetat i direktkontakt med Istanbul, åter andra töjer biennalens geografiska gränser genom att bidra med verk på annan plats – den danska gruppen Superflex ska klistra upp biennalaffischer i Köpenhamn – medan några visar äldre verk svagt knutna till temat.

Så hur känns det då? Jo, bra. Det är ingen enorm utställning men tillsammans med sidoprojekten (även ett flertal konsthögskolor, bland annat Valand, är på plats) blir det på papperet tungt. Dock i verkligheten lätt. För i Istanbul finns det massor av energi – och det finns hopp för de stora profilskapande utställningarna när de både vänder sig inåt i sig själva och drar med sig sina betraktare.

Konst

Ulrika Stahre