Bilder i vår absoluta närhet

Återigen ser jag nu bilder av J H Engström Haunts som just öppnat på Fotografins hus i Stockholm (t o m 28 januari). Det är en enkel bild. Snön i förgrunden ska snart bli skitig, en kullvällt vattenkanna i plast, ett cykelhjul, men så finns det en annan bild inne i bilden; en hög vacker höstdag i Värmland, två flickor på utflykt med kaffekorgen mellan sig.

Minnena och hembygden styr. Här är ingenting i vila, här skaver allt.

Och livet, det bara fortsätter.

Beroende lite på var man fäster ögat kan man se denna längtan efter närhet hos många av fotograferna i Skandinavien. Under fotomässan Paris Photo blir jag stående länge framför Maria Hedlunds blomkrukor. Vad är nu det här, tänker man först, några växter, halvvissna en del av dem …innan man fastnar i ett helt litet universum av vardaglighet. Och jag har sett danska Astrid Kruse Jensens nattliga bilder från Köpenhamn som gungar mellan det hemkärt trygga och det skrämmande. Och finska Ulla Jokisalos innovativa bilder som uppsöker barndomens sätt att försöka klistra samman ett språk.

Till slut hamnar jag ”hemma hos” Anneé Olofsson. Hon har rätt länge sysslat med de nära människorna i sitt liv, sina föräldrar inte minst som hon arbetat med i olika installationer. De nya bilderna från i år, The Conversation, är stora ”tapeter” som man kan lägga sitt öra till och avlyssna olika privata konversationer som Anneé Olofsson har med sin mamma, eller med sin gallerist som hon kommer i konflikt med.

Det finns i den nyare, yngre fotografin ett sökande tilltal, öppet för tillägg och invändningar. Här finns gott om stora känslor och stora ”motiv”. Stor smärta. Ibland också stor sorg.

Men också något återhållet. Någon som har att göra med att man rör sig i områden nära det egna livet. Där intill är det alltid osäkert. Ibland farligt.

Och det är bra att det är så.

Anders Paulrud