Surrealism och stort fokus på Norrbotten

Luleåbiennalen är laddad med fantasi och skruvad humor

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:
Iris Smeds stora skulptur ”Verklighetens larv” (2020) är ett av verken som visas på Luleåbiennalen.
Iris Smeds stora skulptur ”Verklighetens larv” (2020) är ett av verken som visas på Luleåbiennalen.

När Luleåbiennalen för andra gången sedan omstarten slår upp portarna är det med en sorts uttänjt fokus. Från ”Tidjord” för två år sedan till ”Tiden på jorden” detta år. Curatorteamet är i stort sett samma, den geografiska och konstnärliga ambitionen likaså. Årets upplaga tar plats i Arjeplog, Malmberget, Luleå, Boden, Storforsen och Korpilombolo.

Avstånden är stora, blir mer påtagliga i rekommendationernas tidevarv. Plötsligt känns det hela helt oöverstigligt.

Det är det givetvis inte. Men kanske är det munskyddens och begränsningarnas fel att den samlade utställningen upplevs som lågmäld, nästan försiktig. 


”Tiden på jorden” säger sig vilja komma åt realism – inte enbart historiskt förstådd som en vilja att skildra verkligheten, utan som en ”konstnärlig ambition: att försöka få världen att framträda som hel”. De dokumentära inslagen är inte heller många, en lätt surrealistisk fantasi syns desto mer.

Helheten framträder tydligast när utställningsplatserna förankras i en föränderlig värld: arméns gamla havremagasin i Boden, den nedlagda Välkommaskolan som snart liksom stora delar av Malmberget kommer att rivas, ett före detta fängelse i Luleå.


Just där, i det gamla länsfängelset som blivit galleriet Vita duvan har Maria W Horn skapat en stor installation, Den vita duvans lament.

Maria W Horn: ”Den vita duvans lament” (2020).

Dess uttryck är en sångcykel som flödar genom rummet – det enda fängelse i Sverige som byggdes efter Jeremy Benthams övervakningsidé panoptikon – samt viskande röster i ett par av de gamla cellerna. Nedsläckt, suggestivt och estetiskt vackert blir verket inte bara en akut påminnelse om inlåsningens terror, förr men även nu – det lägger flera lager på arkitekturen, historien och staden. Att sjunga tillsammans skapar en gemenskap, lika ovärderlig som immateriell. Något som på sin tid liksom mycket annat förvägrades fångarna.

Verket är en del av ”Vävda sånger”, en utställning i utställningen som är ett samarbete med Statens konstråd. Luleåbiennalen är tidstypiskt byggd som ett helhetsprojekt: här ingår radiosändningar (som stöddigt nog inte kallas poddar), en stadsvandring, ett offentligt verk, en teateruppsättning, nattfestival, tidskrift.

Fördjupning, absolut. Men också svårare att greppa. För att världen ska framstå som hel måste den först delas i fragment. Kanske är det därför jag tycker så mycket om Horns verk i Vita duvan – för att det är så vilsamt sammanhållet.


Liksom på den förra biennalen är fokus stort på Norrbotten. Som Erik Törnqvists Big science small country som kretsar kring ett vägbygge i samband med att rymdforskningen kom igång, eller Odd Urhrboms fotoserier från Kiruna, Ingela Johanssons arbeten kring den stora gruvstrejken. Susanna Jablonskis insamlade sönderbrända skrot från de så kallade Tyskmagasinen i Karlsvik utanför Luleå (som användes av tyska armén under andra världskriget) är fast förankrade i ett både lokalt och nationellt historiskt skede.

Jablonskis verk tar plats i Havremagasinet, en övertygande installation där materialen och formerna många gånger bär sina ursprung: den påstådda svenska neutraliteten. Det vilar en närapå sakral stämning i den stora hallen, vilket förhoppningsvis är oavsiktligt.

Måns Wrange: ”Monument”, (1993).

En trappa upp blir det däremot åka av, där samspelar Beatrice Gibsons film Deux Soers qui ne sont pas soeurs med Fathia Mohidins Wave och Danae -Valenzas Fönstren blev till en glastrumma – systerskapet, gymmets kroppskontroll och musikens tappra kraft.

Världen blir om inte hel så trösterikt stor. Humor är också en faktor som nästlar sig in i biennalen på flera håll, inte minst i Iris Smeds stora skulptur Verklighetens larv, där larven i en brödbit ritar limpor för glatta livet. Lite Lewis Carroll-känsla vilket Måns Wranges klassiska Monument med sitt evigt rinnande kafferep också besitter.

Konstverk som laddas med betydelser genom sina sammanhang är många på biennalen. Lågmäldheten är en chimär. Det hela är snarare kompakt, som det anstår en vinterutställning – det finns gott om tid och stillhet i mörkret.


I Malmberget viner vinden. David Väyrynens samhällsomvandlingstur har under pressvisningsdagen inte de bästa förutsättningarna vädermässigt, när det inte går att klämma ihop sig i en buss. Men de tomma husen, de påbörjade rivningarna, de enstaka lamporna som lyser talar sitt språk: det är drastiska åtgärder som liksom i Kiruna styrs av gruvans behov. 

En ”samhällsomvandling” som får sin dramatiska skildring i Hanna Ljunghs och Mattias Hållstens ljudverk Seismisk händelse. Bergets evighet talar med bebyggelsens lika sårbara som komplicerade flyktighet.

Publicerad:

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.