Självbiografi

Hennes varma prosa förhöjer barnets blick

I ”Glöm allt men inte mig” får kärleken vara svår men lysande

Av: 

Tone Schunnesson

Philomène Grandin debuterar med en skildring av sin barndom och sin far, Izzy Young, mannen som upptäckte Bob Dylan.
Philomène Grandin debuterar med en skildring av sin barndom och sin far, Izzy Young, mannen som upptäckte Bob Dylan.

BOKRECENSIONER

Innan jag läste skådespelaren Philomène Grandins självbiografiska debut Glöm allt men inte mig om livet med pappan Izzy Young visste jag inte vem han var. Men efter att ha läst boken vet jag att han var en välkänd och älskad man och att hans butik vid Mariatorget i Stockholm var en i Sverige främmande kulturklenod. Den judiska mannen från Bronx med det brinnande musikintresset är världskänd för att ha upptäckt Bob Dylan och lokalkänd för inrättningen på Södermalm, som var en mötesplats för musik och människor.

I minnen som hoppar fram och tillbaka i tiden, framförallt till 1980-talet och 2010-talet, skildrar Grandin uppväxten med den excentriska pappan och hur livet förändras när en förälder bli sjuk.


Den bohemiska uppväxten innebar många begränsningar. Det var tight med deg. De blev vräkta från sin lägenhet, var hemlösa och sov i butiken. På morgonen var det inte alltid säkert hur de skulle ha råd att äta på kvällen. På gott och ont verkar de ha varit utelämnade åt varandra.

Jag blir alltid nyfiken på det som inte nämns. Mamman är uppseendeväckande frånvarande och jag som läsare känner mig mer oroad än de flesta andra vuxna som omger barnet i slutet av 80-talet.

Men trots svårigheter är det acceptans som utgör kärnan. Blicken på pappa är lojal utan att vara romantiserande och ju äldre Grandin blir desto större ansvar tar hon för livets praktikaliteter. När Young får alzheimer är det kärlek men också skuld som driver henne till att med en osviklig kraft hänge sig åt hans liv. I mitten av allt får Bob Dylan Nobelpriset och varenda gång Dylan är på tapeten börjar det surra runt den lilla butiken, som går på knäna.

Kontrasterna mellan Dylans storhet, den formella Nobelfesten och slitet med pappan gestaltas likt allt annat utan dramatik och sentimentalitet. När Grandin packar ner plasthandskar i den lilla aftonväskan för att kunna hjälpa sin pappa på toaletten under den långa middagen gör hon det på ett självklart sätt, både i handling och språk.


Det finns ingen större utmaning än att skriva om dem man älskar och Grandins prosa förhöjer genom sin behagliga stillhet och varma enkelhet den självklara blicken barn har på sina föräldrar. Ibland får jag lust att befria författaren från den kravfyllda kärleken men Grandin är inte blind inför vad det kostar. När hon en kväll plågas över att trots allt inte hjälpa sin förvirrade pappa tillräckligt minns hon en dikt han för länge sedan skrivit till henne. Sista raden lyder: ”And don’t forget to live your own life too.”

Under det outtröttliga arbetet ligger en dotters smärtsamma längtan efter sin pappas närvaro, en närvaro som på ett märkligt sätt även fattades när hon var barn. Att vara dotter till en man är inte alltid lätt. Men i Glöm allt men inte mig får kärleken vara svår och uppfordrande utan att vara mindre lysande.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Allt havererar – och allt fortsätter som vanligt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Självbiografi

Bob Dylan

Nobelfesten