Dansk dynamit

Uppdaterad 2015-06-26 | Publicerad 2015-05-19

Lyhörd biografi om myten, motsägelsen och människan Suzanne Brøgger

Suzanne Brøgger (född 1944) är medlem av Danska Akademien ­sedan 1997.  Foto: Jonas Herjeby

Suzanne Brøgger skriver 1971 i sin dagbok, att ”den enda vägen ut ur ensamheten är (måste vara) att skapa en myt”.

Det är inga förflugna ord, det är ett beslut. Hon känner sig djupt ensam, både i sina nära relationer och när hon ser omkring sig.

I 25-årsåldern drar hon slutsatsen att vår kultur inte gärna ger utrymme för motsägelser. Då är hon en del av Köpenhamns kulturella innegäng, men hon retar upp folk. Inte kan man väl skriva seriösa reportage från Vietnam, Ryssland och Afghanistan i Politiken ena dagen och jobba som fotomodell nästa, bara för att på tredje dagen återuppstå med en frågespalt i en damtidning? Och varför så mycket smink och så långa naglar om hon nu vill bli tagen på allvar?

Också det hon skriver får kritik för att inte hålla sig inom genreramarna. Men i stället för att anpassa sig bestämmer sig Suzanne Brøgger alltså för att bejaka och arbeta med motsägelserna. De är, menar hon, det stoff myter byggs av. Strategin är också ett sätt för henne att kunna vara sig själv: mytbildningen ska bli en buffert runt människan, hoppas hon.

Från och med nu ska hon rättframt visa sig som både objekt och subjekt, sexuell och intellektuell, glamorös och seriös. 1973 debuterar hon som författare med Fräls oss ifrån kärleken, vars genreöverskridande mix av essä, reportage och skönlitteratur fortfarande känns fräsch.

I sin tid är paketet med den offentliga personan ”Suzanne Brøgger” och hennes litteratur dynamit. ”Det mest överraskande med Suzanne Brøggers ovanliga beslut att bli en myt är kanske att hon lyckas med det”, skriver litteraturvetaren Louise Zeuthen fascinerat i sin biografi över författarikonen.

Kanske ser hon själv inte riktigt det pussel hon lägger, men efter att ha läst Zeuthens lyhörda och känsliga bok är jag för min del inte lika överraskad. Om myter nu förenar motsägelser så hade Suzanne Brøgger alla förutsättningar. Genom dagböcker, brev och litteratur låter Zeuthen oss komma nära en människa vars hela barndom svävade i den största motsägelsen av alla: liv kontra död.

Suzanne Brøgger har beskrivit hur hon, på väg hem från skolan, aldrig visste om hennes mor skulle vara vid liv eller inte. Lilian Brøggers depressioner och ständiga självmordsförsök präglade hela familjen. I biografin ser jag för första gången bilder på henne: en mörk, elegant, anorektiskt mager kvinna.

Hon hade stora planer för sitt äldsta barn. Suzanne skulle infria allt det hon själv inte förmått. I hjärtskärande brev från en internatskola prisar tonårs­dottern sin mammas skönhet och exceptionalitet: ingen är som hon, hon är för stor för denna värld. Modern svarar med råd om hur dottern ska klara gymnasiets triviala värld och komma ut på andra sidan, glänsande och storslagen.

Den unga Suzanne Brøggers gloriösa särart understöds av ytterligare en brevvän: hennes älskare Philippe Baude (kallad Max i romanen Crème Fraîche), som hon träffat när familjen bodde i Thailand. Han tillhör ett kosmopolitiskt överklassgäng som predikar fri sex som ett medel för allmän frigörelse. Denne gifte 30-plussare tvekar varken att inleda ett förhållande med en femton­åring, eller att brevledes insistera på att hon ska förföra skolkamrater och andra.

Det går så där. Suzanne Brøgger ber flera gånger om ursäkt för att hon inte tänder på de andra studenterna på internatet, och för att skolarbetet slukar hennes tid, men hon har ett längre kärleksförhållande med skolkamraten Dorte.

Om brevväxlingarna med mamman och älskaren i sina delar ter sig lätt absurda, så är det ändå ingen tvekan om att de lägger en grund till Suzanne Brøggers författarskap. Ur lådvis med brev lyckas Louise Zeuthen urskilja en, inte minst för en tonåring, storartad stilistisk och intellektuell utveckling.

Brevväxlingarna liknar också en inte helt behaglig fjärrstyrning. Mamman och älskaren applåderar de frigjorda och fantastiska sidorna hos sin adept, men slår ner stenhårt när hon känner sig utsatt och ledsen. Ut i livet och experimentera bara! Håll de medelmåttiga anpasslingarna på avstånd. Det blir ganska många att hålla distans till. Ensamheten skriker ur breven. ”Jag är ett stenblock som de kan komma till”, skriver Suzanne Brøgger sorgset om sina skolkamrater. Hon beskriver, profetiskt så det förslår, ett slags ambivalent idoldyrkan där hon själv inte får plats. Några år senare liknar hon sig själv vid ett mer utmejslat monument: Frihetsgudinnan.

Redan i gymnasieåldern genomskådar Suzanne Brøgger den sexideologi som Philippe Baude predikar: han har bara bytt en gud mot en annan, och den påstådda lustprincipen är full av krav, särskilt på kvinnor. Ändå håller hon fast vid den, intressant nog som hävstång in i en radikal feministisk konstruktivism.

I ”Fräls oss ifrån kärleken” stormar Brøgger mot de påstått oförenliga motsatspar som genomsyrar vår kultur. Louise Zeuthen kallar boken en rysare, för att ”den man litat på visar sig vara ondskan själv”. Allt det som åtminstone vid den tiden tas för naturligt – kärnfamiljen, kvinnan, begreppet människa – avtäcks som kulturella konstruktioner i maktens tjänst. Det klingar queer när Brøgger drömmer om ”det kvinnliga som ett vara i alla de kön som kan finnas”, och utser transvestiter till ”könsrollskampens egentliga partisaner”.

Jag älskade detta i 20-årsåldern på 80-talet, och jag känner fortfarande hur det blir lättare att andas när jag läser det. Men naturligtvis tyckte den samtida vänstern att hon var mondän, medan feministerna var kluvna till denna konstlade frihets­apostel.

Själv grät Suzanne Brøgger när hon första gången läste igenom Fräls oss ifrån kärleken i sin helhet, för att den var så sorglig. Louise Zeuthen tror att det beror på att den är ”en bakåtriktad uppgörelse” med författarens förflutna. Medan hon skriver boken är hon redan på väg mot nya insikter.

Det stämmer kanske. Men genom boken surrar också ett existentiellt mollackord som förstärks efter läsningen av Zeuthens biografi. Mellan raderna i Suzanne Brøggers debut lurar en insikt om att det inte finns något utanför systemet: också revolten är ohjälpligt färgad av den kultur och det samhällssystem vi lever i. Frihet blir något relativt, en riktning snarare än ett mål.

Ändå skickar Brøgger ut sig själv som frihetsgudinna i världen. Det får ett högt pris med gatlopp i medierna, kåta män som ringer på dörren dag och natt, en förtvivlad pojkvän och en efterhängsen stalker. Myten Suzanne Brøgger blev inte någon buffert utan höll på att ta kål på sin skapare. Än i dag lever den i högönsklig välmåga hos läsare som speglar sig i leopardpälsar, svärtade ögon och vidlyftigt sexliv.

Vad gör då Louise Zeuthen med myten? Hon tecknar dess historia hos en levande människa, men sticker inga hål i den. Biografin har tillkommit på sitt ­föremåls initiativ, den söker egentligen inga andra källor och den håller sig till hennes direktiv: inte ett ord om livet ­efter fyrtio.

Det gör inget. Louise Zeuthen har helt enkelt til­låtit sig att behålla den respekt och fascination för Suzanne Brøgger som hon förtjänar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln