El Saadawi visar vredens former
Publicerad 2014-07-22
Stereotyper är komplexa i Revolutionsskrivarna
Några få sidor in i Revolutionsskrivarna sitter flertalet av romanens karaktärer samlade i ett tält på Tahrirtorget i Kairo. Året är 2011. När den pågående revolutionen skrivs ned i denna roman står det: ”Tusentals hade dött av skarpa skott, tårgas och tortyr. En dotter kunde inte finna sin mors lik och en mor inte sin dotters. De döda kropparna förväxlades. Skillnaderna mellan människor försvann. Döden gjorde dem jämlika.”
Det romanen sedan ägnar sig åt är att berätta om hur ojämlikt livet är fram till detta akuta läge av påträngande död.
Revolutionsskrivarna är uppbyggd av tillbakablickar på olika sammanflätade kvinnoliv i Kairo. Välutbildade och framgångsrika Fuada lämnar sin plats på den stora tidningen i vredesmod över hyckleriet. Som piga i hennes hem tjänar väninnan Saadia. Och det lyser så groteskt om dubbelheten av omsorg och övertag i Fuadas försäkrande fraser om att det är helt okej, vi är ju som en enda familj, när Saadia behöver be om ännu ett förskott. Det är dyrt med mediciner. Saadias dotter Hanadi har genomgått en abort, och riskerar multipla bestraffningar – sin hälsa, sitt anseende, och kanske också sin chans att kunna studera vidare.
Här finns också de korrumperade figurerna. Pedagogiskt försedda med både makthungrig hänsynslöshet, och påföljande förvirring med samvetskval. Kaukab, den kvinna som gör karriär genom att godta korruptionen i tidningshusen; Shakir Fuadas make vars medelklassiga bekvämlighet och manschauvinistiska svinighet gör att revolutionen väcker en kris i honom, trots sympatierna med rörelsen. När kvinnorna lämnar hemmen för de politiska aktiviteterna på Tahrir börjar denne man frukta att han kanske inte bara har att vinna på en samhällelig omstörtning.
Det är tydligt vad Nawal El Saadawi har för avsikt med sina karaktärer. Men de dras så långt i berättelsens brutala stoft att de ändå blir till fängslande samhällsvarelser som överraskar. Begreppen ”stereotyp” respektive ”komplex karaktär” är inte motsägelser hos den här författaren.
El Saadawi skriver konstant med full energi. Skiftar perspektiv och tempo (också tempus för den delen) på ett otåligt, sällan elegant, vis. Det är en medryckande stil jag känner igen från de romaner jag läst av henne tidigare. Den tunga, drömlika Imamens fall och den uppmärksammade Den stulna romanen.
Och El Saadawis sätt att framstå som lika delar mästerlig, övertydlig och ojämn får mig vissa stunder att tänka på Joyce Carol Oates, född under samma årtionde, som också gjort till sitt huvuduppdrag att i skönlitterär form skildra patriarkalt våld i landet där hon lever.
För det är ju det det handlar om framför allt: Ilska över manssamhället. Raseri inför maktobalansen, svågerpolitiken, våldtäkterna, kuken.
Det är inte specifikt revoltens, utan vredens former, som El Saadawi arbetar med. En form och ett temperament som rymmer både knivskärpa och hetsig splittring. Både drastiskt avklarnade, illustrativa bilder och vild expansion har sin plats i vredens estetik. Både filmisk effektivitet och att inkludera mycket och många behövs för att uttrycka den här frustrationen med den agitatoriska intensiteten i behåll.
Revolutionsskrivarna är ett utmärkt exempel på hur en text med ett klart politiskt ärende – det som många gånger avfärdas som ”pamflettartat” på kultursidor – just i egenskap av detta kan rymma stark och egensinnig litterär kraft.
Det finns många möjligheter med litteraturen. Och detta är en. Tag och läs.
