Ett kulturkrig som pågått i trettio tunga år

Johan Lundberg fortsätter piska postmodernismen – utan att se att hela samhället har stöpts om

Martin Aagård

helskärm

Första gången Johan Lundberg skriver om ”politiskt korrekta feminister och multikulturalister” i en svensk dagstidning är året 1995. De är tidigt i januari och han recenserar Camille Paglia i Svenska Dagbladet.

Leif ”Loket” Olsson är rikets största kändis, Sverige har just blivit medlem i EU och tillåtit homosexuella att ingå partnerskap. Snart ska punkmagasinet Flashback starta en hemsida och Peter Karlsson och John Hron kommer att slås ihjäl av nazister.

Det kulturkrig han kastar sig in i har redan några år på nacken. Debatten om den ”politiska korrektheten” startar med en smäll 1988, när Stanford university ändrar lite i läroplanen för utbildningen i litteraturvetenskap. Några kvinnliga författare letar sig plötsligt in på litteraturlistorna och en ny kurs om minoritetsförfattare startar.

Amerikanska ledarsidor svarade med ett bombkrig som pågick i flera år. Skulle den västerländska bildningen offras på den dogmatiska feminismens altare?

Nihilismen hotade runt hörnet.

De svenska fältherrarna vid den här tiden heter Lars Lönnroth – professor i litteratur och riddare för den hotade humanistiska bildningen, samt Stefan Jonsson – kritiker på Dagens Nyheter och då make till Sara Danius. Välvilligt inställd till mångkultur.

I dag har striderna rasat i dryga 30 år. Många akademiker har för länge sedan gett upp kampen, men inte Johan Lundberg. Han har tappert försvarat sin kulle och noggrant bäddat för det debattklimat vi alla lever i just nu.

”Postmodernism” är ett begrepp som rinner mellan fingrarna på den som försöker ta i det.

Under det glada 90-talet var det inga problem med att kategorisera den kabbalistiske mystikern Gershom Scholem, psykologen Lacan, marxisten Fredric Jameson och det japanska designrörelsen Superflat som postmoderna. Det var ett varumärke för allt som var svårt, sexigt och opolitiskt. Det var David Lynch, Bret Easton Ellis och Laibach. Det var tidskriften Montage och Peter Handke men framförallt var det en specifik parad av franska tänkare: Barthes, Lyotard, Derrida, Foucault, Kristeva och Jean Baudrillard.

helskärm

Personligen älskade jag det där varumärket.

Jag betraktade det som ett bäst före-datum för filosofi.

Här fanns plötsligt tänkare och konstnärer som kastade sig över sin samtid. De skrev om tv, video, reklam, internet, mode, sex och makt. De tog språkets utmaningar på största möjliga allvar och uppfann hisnande ironier när de nått dess gränser.

Om tidigare generationer franska filosofer hade försökt hantera efterdyningarna av andra världskrigets ondska skrev postmodernisterna filosofi för en värld där Leif ”Loket” Olsson var den störste kändisen.

Men det är en idéströmning som aldrig definierat sig själv.

Det har den alltid fått hjälp med. Framförallt från den konservativa höger som desperat letade efter en ny gemensam fiende efter att kommunismen försvunnit. I väntan på kriget mot terrorismen fick den hålla till godo med postmodernisterna.
På 2000-talet flyttade debatten om det postmoderna ut från universiteten och in i politiken. Uppeldade av 11 september-dåden togs kampen över av Geert Wilders och den extremhöger som ville distansera sig från 90-talets skinnskallar och framstå som tillräckligt intellektuella för att platsa i ett parlament. Och när akademikerna förlorade makten över hur postmodernismen skulle definieras började ordet leva ett helt eget liv. 2015 kunde Dagens Nyheter påstå att Putin var postmodernismens fel. 2020 är i princip allt dåligt postmodernismens fel.

Vilket för oss tillbaka till Johan Lundberg.

Nu blåser han nämligen till batalj igen, med skriften ”När postmodernismen kom till Sverige”. En bok som vill förklara hur denna förhatliga lära som ursäktar terrorism och hedersrelaterat förtryck tog sig över vårt lands gränser.

Syndarna listas med för- och efternamn.

Jean-Claude Arnault, Katarina Frostenson, Sara Danius och Massoud Kamali är några av de största förbrytarna, men boken skulle gott kunna hetat ”Allt är Horace Engdahls fel”, med tillägget ”och kanske lite Kjell Espmarks”.

Att ens klassa Horace Engdahl som postmodern är en intellektuell gymnastikövning i sig. Visst introducerade han Derrida i Sverige, men endast om man med postmodern menar ett överdrivet intresse för romantiken bör han kvala in. Lundberg ställer sig gärna på huvudet för att lyckas. Hans fixering vid Svenska Akademiens sekreterare är närmast rörande.

helskärm

Startskottet för den förhatliga relativismens intåg i Sverige är hursomhelst när Engdahl recenserar en antologi av Aftonbladets kritiker Magnus Ringgren i Dagens Nyheter, 1982. Denna recension som försöker skriva ut författarens subjekt ur litteraturen banar alltså vägen för såväl Rakhmat Akilov som mordet på Fadime.

Det är viktigt att slå fast en sak.

Allt det här är en konspirationsteori. Johan Lundberg erkänner själv vid ett tillfälle att det är på gränsen. Boken bygger på en märklig tolkning av upplysningstraditionen, på medvetna missförstånd och på allt för drastiska slutsatser.

Det saknas inte dramatiska inslag. Lundberg undviker med nöd och näppe terrorattentaten i Nice 2016 och på Drottninggatan året efter. I Nice befinner han sig i närheten och i Stockholm räddas han av ett inställt möte.

Men i stället för att rasa mot den internationella terrorismen upprörs han över att DN har mage att publicera en text av Johannes Anyuru strax efter dådet i Stockholm. Anyuru har nämligen varit medlem i förortsrörelsen ”Pantrarna”, vilket även en person som dödades i Syrien 2013 varit. Mer än så krävs inte för att bli medskyldig i den postmoderna komplotten.

På 2010-talet skulle kulturkriget mot den postmoderna multikulturalismen bli ett av världens mest framgångsrika politiska recept. Så framgångsrikt att det räckte till att erövra presidentposten i USA. Ändå kan inte Johan Lundberg känna segerns sötma. Han fortsätter piska den häst som visar allt färre livstecken.
Men det är begripligt. Både han och Horace Engdahl tillhör ironiskt nog den förlorande sidan.

Under alla de år Johan Lundberg har blicken fixerad vid Svenska Akademiens ständige sekreterare stöps hela samhällsekonomin om. Såväl de postmoderna som de anti-postmoderna humanisternas plattformar – bokförlagen, tidningarna, utbildningsväsendet och Svenska Akademien – hamnar i en djup kris som de knappast kommer att ta sig ur.

Samtidigt växer en ny borgerlighet med helt nya kulturella ideal fram. När Olga Tokarczuk nobelföreläser medger hon att framtidens berättande finns i tv-serierna.

Av den mäktiga postmoderna konspiration Johan Lundberg beskriver återstår inte mycket.

Hans förbrytargalleri är för tillfället en ynklig skara.

En är död, en sitter inlåst med fotboja, en har sparkats ur akademien, en från sin professur och en från sitt jobb som kritiker. Endast Horace och några för allmänheten okända professorer har kvar positioner som kan kallas inflytelserika.

De är ständigt ifrågasatta.

Om man skulle skriva en roman om hur 1900-talets humanistiska bildning förskingrades, försvann och föll i glömska skulle Johan Lundberg vara en utmärkt huvudperson.

Som en bokrecensionernas Salieri vandrar han genom ett iskallt Stockholm och svär över att han hade regerat parnassen om han bara inte fötts i samma epok som de akademiska intrigernas Mozart.

Med blicken fixerad vid parnassens topp ser han aldrig att fundamentet vittrat sönder under honom.

Kanske är det exakt det han gjort, förresten.