Stor i sin litenhet
Publicerad 2012-03-09
Birgitta Lillpers uppfordrande och måste erfaras i ett nu
De gånger någon har frågat om mitt förhållande till Birgitta Lillpers poesi har jag svarat att jag inte riktigt vet.
Ändå är de stunder då jag har varit helt uppslukad av hennes diktsamlingar från åttiotalet många. I Stämnoja och Gry och bärga har jag hittat en lyrisk exakthet som ofta golvat mig.
Jag tror att mitt svar har med minne att göra. Birgitta Lillpers dikter är skrivna för att glömmas.
Vad betyder det? Kanske att hennes poesi tar liten plats i orden och på jorden. Just den litenheten påverkar mig djupt, i den vilar diktens egenart. Men dikternas anspråkslöshet gör också att de inte kan fästa sig i mitt medvetande. De äger liksom bara rum, rätt och slätt. Och när de har gjort det är de över.
Den nya diktsamlingen Industriminnen pryds av ett rosenbroderi. Av nittioåtta numrerade dikter, som börjar i någon sorts nollpunkt och slutar i Krakow, syr Lillpers ihop en helhet som är perforerad av sorgnålar, saltsten, svek och skogsluft.
Det är en spretig och eklektisk bok. Det som binder dikterna samman är varken teman eller bilder, utan snarare en ton i det talade jagets röst. Efter ett tag ger jag upp att läsa dem som en helhet och fäster mig i stället vid enskildheterna. Till exempel vid de skoningslösa frågor som dyker upp här och var, och som vänder sig lika mycket till jaget som till läsaren: ”Varför har vi ännu inte /trots denna enorma förberedelsetid /kommit iväg?”, ”Varför ska sötman/vara så stor /att det svider?” eller ”Självförvållade skador, finns?”
Trots att dikterna är fulla av referenser till arbete blir det inte mycket av den poetiska kvinnogenealogi från bruksorten som titeln och omslaget ger sken av. I stället förvandlas korsstygnen snarare till en bild för skrivandet, för det långsamma och ineffektiva, ja för ett sammanbitet gerillabroderi i hjärtat av en yvig samtid:
”Sade: jag ser inga andra uppgifter för mig idag än att ge mig ut på ett /sökande fullständigt utan garantier /makten vet inte till sig, svänger med sjok och trasor, berömmer sig, /nyttjar allt den kommer över, målar med stora kritor i näven, definierar/ strävanden så som den behöver och behagar, säger sig ta i tjänst, tar /i sin tjänst, talar i yrsel om skimret som ska komma ur föranstaltningar/som dessa /mot slutet av månaden plötsligt /fan och dun i högar; /skriv genast! o skriv genast!
Fastän Industriminnen får mig att plocka fram diktsamlingarna från åttiotalet, fast jag översköljs av de lyriska ordvändningarna och häpnar över precisionen, vet jag att jag kommer att glömma också dessa dikter så fort jag lagt dem åt sidan.
Min upplevelse av Lillpers poesi kan bara äga rum i dikten, utanför dem finns ingenting. Trots att det är en poesi som mer än någon annan uppehåller sig vid minne måste det erfaras i ett nu.
På det sättet är Lillpers skrivande det mest uppfordrande jag vet. Det säger att det bara är i dikten som världen blir synlig.
Poesi
Industriminnen
Birgitta Lillpers, Wahlström & Widstrand
