Utlämnande och direkt – men var är språket?
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-02
Barbro Westling om Johanna Ekströms norénska dagboksprojekt
BOKRECENSION. På 786:e sidan i boken står det en dikt. Den handlar om viljan att ”vara ett enda ord” och författaren förtydligar: ”Kanske vill jag säga, men jag vet inte om det går att säga det, att jag vill vara, att jag är, en sluten mun och att i den, ja, i min mun bor ett öga. Språket och seendet, munnen, sexualiteten är ett och samma. Ska bli ett och samma. Det är mitt meddelande.”
Orden är de sista i Johanna Ekströms Dagbok 1996–2002 och efter 785 sidor framstår de som kanske mer än avsiktligt majestätiska. Hela det väldiga dagboksprojektet mynnar ut i en önskan, en föresats men abstrakt och delvis paradoxalt formulerad. För vad kan ett öga som befinner sig i en sluten mun se? Snarare är det kanske en markering av ett slut på meddelandebehovet. En leda vid rapporteringen av yttre intryck, av att ständigt vara upptagen av andras känslolägen och det egna behovet att bli sedd av andra.
Det är något paradoxalt med Johanna Ekströms dagbok som hon nu ger ut som bok. Jag tänker på Gunnar Ekelöfs uppmaning: ”Endast som vittne är människan till: Tag och skriv!”
Är Johanna Ekströms dagbok ett vittnesmål? Hon skriver i förordet att hon inte står för dagboken. Ändå har hon redigerat texten, men varit ”försiktig”. Med vad frågar man sig under läsningen.
Dagboksskrivandet påbörjas då hon är 26, då hon träffat X. Det är han som får henne att börja skriva. Ibland läser de högt för varandra ur sina dagböcker. Det nedtecknade blir alltså viktigt på flera plan, användbart. Blir dagboken ett tvång, en ventil, rentav en lögn?
Det börjar knackigt. I förhållandet med X slits hon ned av svartsjuka och sorg. I dagboken skriver hon om förvirring, förtvivlan, om ”vem är jag” och ”jag kan bättre än så här”. Det är återkommande väldigt mycket fråga om att prestera och hur saker framstår och verkar. X jobbar ständigt med filmer och nya projekt. Hon måste också göra mer, bli mer konstnär, mer självständig och samtidigt, mer älskad. Ett konstbröllop med X på Färgfabriken blir del av deras cv. Bekräftelse av konsten, kärleken och livet som ett? Eller en prestation i raden av många andra?
Ekström noterar och återger flitigt men med rastlösheten hos den som strävar mot förlösning. Hon beskriver lusten att i skissboken teckna och arbeta fram en känsla och samtidigt tvånget att fylla blocket och få det hela överstökat. Få ha det rent kring sig. Lämna spår för att därefter kunna försvinna in i det spårlösa.
Dagboken återger drömmar och vaket liv. I texten löper de jämlikt in i varandra. Ofta är drömmarna våldsamma, råa, sexuella och rör de närmaste. Det vakna livet är fyllt av X, styvbarn, konsten och skrivandet och längtan efter ett eget barn. Ekström förenar framgångsrikt det som hon tidigt utnämner som sitt frihetliga ideal: att vara både konstnär och borgerlig. Umgänge, inredning, nya snittblommor, samlag, ständiga resor, champagne, familjeliv och omsorger glider skönt in i varandra.
Men så är det de återkommande mardrömmarna som gröper ur det ljusa daglivet och tömmer det på mening. Uppdelningen är schematisk som hos Freud men här bearbetas konflikten i gestaltterapi. Den återkommande rörelsen, mellan känslomässig upptrappning, dramatisk påfyllnad och viljan till rensning och askes dämpas efterhand.
Överhuvudtaget avtar oron och osäkerheten ju mer trygg hon känner sig i förhållandet med X. Samtidigt tilltar uppräkningarna av måltider, inköp, resor hit och dit, personer ur Stockholms konst-, författar- och gallerivärld. Det gemensamma livsprojektet är i hamn men dagboken går i stå och blir tröttsam att läsa i sina upprepade redogörelser.
Dagboken är en form i tiden. Den lovar det autentiska i och med det självupplevda och engagerar därför som litteratur. Och kan Norén, kan Ekström. Hon är bitvis både självutlämnande och direkt. Men det jag intensivt saknar är språket, det litterära, det som gör en dagbok till något annat än en trägen redogörelse.
