Här blottas utsugningen och slitet i bärskogen
”Svarta bär” är ytterligare ett verk att lägga till den svenska arbetarlitteraturen
Publicerad 2021-06-27
Det ser ut att bli gott om bär i år. I risen ser man hur blåbären, ännu rosa, börjar knosa till sig. Om ett par veckor är de redo att skördas, bärplockare från Östeuropa och Asien krånglar just nu med uppehålls- och arbetstillstånd för ett säsongsarbete som löper fram till september. Med sig i bagaget har de löften om ”drömjobbet”. Väl här kommer de slita hund på ett sätt ingen människa kan föreställa sig – för så här ska det väl ändå inte gå till i Sverige?
Varje år kan vi läsa och höra reportage om de utländska bärplockarnas villkor. 2019, innan pandemin, kom det 6 000 bara från Thailand. Det är berättelser så förfärliga att man knappt orkar ta del av dem. Det är först när arbetet gestaltas i romanform, som i Pelle Sunvissons Svarta bär, som jag tror mig förstå vad som utspelar sig i det som aningslöst kallas skogens skafferi.
Boken utspelar sig i trakterna kring Malå i Västerbotten. Vi får följa en handfull ukrainare som av olika skäl söker sin utkomst utomlands. Petro är byggjobbaren som efter ett hjärtfel hamnade i arbetslöshet, Alina flyr kriget och Vlad flyr från en härva av trassel. I de norrländska skogarna blir de varandras öde; de sliter, bråkar och håller ihop.
Först gäller det att hitta bären, vilket kan vara nog så svårt vissa år. Sen börjar arbetet. Varje drag med plockaren ger mellan 10 och 15 bär. På 14 timmar får man ihop 70 kilo. En hink betalar 130 spänn, vilket räcker till mat och uppehälle, men inte till bränslepengarna eller de löpande kostnaderna för dem som väntar hemma.
Att föra ut bären ur skogen är det tyngsta momentet. Sedan ska allt vägas in till lågintensivt aggressiva gester av nån landsman som får provision av de svenska arbetsgivarna. Alla konkurrerar med alla, i stället för att hålla ihop.
Effektivt beskriver Sunvisson hur ryggen, knäna, armarna och benen värker av arbete. Fingrarna går knappt är räta ut. Under tröjan, som man aldrig orkar tvätta, dunkar hjärtat av rädsla för björn och andra djur. Värst är de förbannade knottsvärmarna. Och tungsinnet över att behöva försörja sig på det här viset. Rädslan att förlora sin käresta; skilsmässa är en vanlig konsekvens för utlandsarbetare.
Det gör ont att läsa eftersom Pelle Sunvisson vet vad han berättar om då han själv har wallraffat som papperslös, i olika branscher. För några veckor sedan fick han sparken sedan han framfört åsikten att den som arbetar ska ha lön i tid oavsett om kunden betalat eller inte.
I en debattartikel här i Aftonbladet i våras menade Tobias Baudin och Per-Olof Sjöö, ordföranden i Kommunal respektive GS-facket, att det är orimligt att vi flyger in bärplockare när vi själva har 200 000 långtidsarbetslösa. Arbetsgivarna menar att den svenska kompetensen saknas, men det är nonsens, allt handlar om lönedumpning.
Det vet även Alina, som har en inre monolog med sig själv. I Sverige är bären gratis, konstaterar hon. Det man betalar i handeln är inte priset på bären, utan priset på arbetet. Alla utom bärplockarna vill att sylten ska vara så billig som möjligt. Hon ser de nedlagda gruvbrytningarna runtomkring och drar en röd tråd från sig själv till de arbetare som en gång slets mellan malmen och svälten.
Prosan är allvarlig, förutom i dialogen, som är full av från ryskukrainskan illa översatta svordomar. Fraser som ”Dra åt kuken allihop”, ”Än har vi inte knullat ut oss” och ”Antingen var det dem på kuken om han levde eller inte” fungerar inte. Personbeskrivningarna är också väl tama, men gestaltningen av det förnedrandet arbetet ruskar
å andra sidan om ordentligt.
Med Svarta bär kan vi lägga ytterligare en titel till den svenska arbetarlitteraturen.
