Ställer eviga frågor
Publicerad 2015-08-11
Pia Bergström läser sci-fi som tar pulsen på det mänskliga
Odödlighet är en önskedröm för många, inte minst författare. I Lars Jakobsons kompakta lilla science fictionroman De odödliga får man följa några till en början helt vanliga människor som helt enkelt inte kan dö. I konkret, köttslig bemärkelse.
Sår helas på några minuter. Skadade kroppsdelar och organ växer ut igen. Kroppen kan brännas till aska, frysas och begravas i betong i tusentals år. Cellerna återtar obevekligt sin form.
De odödliga är en nog så fantastisk historia som låter sin huvudperson Mark Rufus, en tystlåten och hårdslitande diversearbetare som föds på 1960-talet i Portsmouth, låna namn från en hjälte i en Jorge Luis Borges-novell, Den odödlige (ur Alefen).
Där söker en romersk legionär De odödligas stad, en mångtydig, monstruös underjordisk labyrint som är så hemsk att han inte har ord för erfarenheten efteråt.
Men Jakobsons skrivstil är inte på minsta sätt uppe i det blå. Han skriver, som han brukar, tungt och småskitigt realistiskt med en hantverksmässig noggrannhet i benämningen av ting, redskap, material, företeelser. Som rätblock, benskollor, händelsehorisonten, blåådrade, vinsmekta marmorstäder, svett och blod och ammoniak. Den språkhanteringen räcker långt i sig, det är en njutning att uppleva detta gedigna oromantiska, djupt naturtrogna verklighetsskapande.
Man lär känna Mark i hans jordiska 1900-tal, lever sig in i hans korta tragiska kärlekshistoria med den unga vackra prostituerade Mary Ann som blir ihjälslagen av sin langare. Mark blir i stället tagen av polisen och förd till den hemliga forskningsanstalten Malmstrom i Montana, där han görs medveten om sin gåva. Som inte längre räknas som hans privata egendom, utan som statens eller mänsklighetens. De odödliga i Malmstrom används som organbanker och experimentmaterial, av läkemedelsindustrin och militären.
De fogar sig. Tvingas till det. Deras eviga liv får i alla fall en högre mening.
Men när författaren sträcker ut tiden lååångt in i framtiden och låter Mark, Audrey, Miralaidj, Walk och de andra dyka upp på andra planeter, i andra galaxer, även andra universum, då blir hela den här i början så realistiska berättelsen till något annat.
Frågan är vad. Jag är inte alls säker.
Men trots att författaren liksom triumferar över sina trohjärtade läsare och leker med ett lurigt fiktionsbrytande jag som dessutom skriver postumt fortsätter de odödligas kroppar att utnyttjas, plundras, säljas och köpas och stå till tjänst. I evighet.
Och oaktat att de olika planeterna är befolkade av humanoider eller av varelser med ryggsköldar och tentakler påminner (tyvärr) alla kulturer och samhällsordningar om Stjärnornas krig eller Game of Thrones. Krigande kungariken, olika oupplysta kombinationer av högteknologi och magi. Eliter och kuvade massor. En och annan ormlik drake.
Men kanske är det just för att romanen så tydligt arbetar med alla dessa kända element och referenser som de knappt 150 sidorna ändå kan ställa så många stora och komplexa frågor. Inte så mycket om den oändliga frihet som odödlighet eller evig ungdom skulle kunna innebära, utan snarare vad fångenskapen i det mänskliga betyder.
