Ingen ideologisk jordbävning i ”I Vargtimmen”
Publicerad 2012-10-05
Espmarks texter klaraste och mest välavvägda i svensk bok
I Minnena ljuger från 2010 granskade Kjell Espmark hågkomsternas bedräglighet, hur de förvanskar och kastar om, förtiger och dramatiserar. De uppför sig mer som författare än som historiker. En sådan närläsning av sig själva borde fler memoarförfattare och autofiktionalister ägna sig åt. Man bör inte komma undan bara med min sanning.
I den nya boken I Vargtimmen, ett slags efterskörd till memoarerna, är det inte bara de personliga myterna som får sig en duvning utan också övertygelserna och sanningarna. Boken är inte en katalog över livslögner men ändå, i Ibsens anda, en domedag över jagets grundvalar.
Den yttre ramen är sympatisk och vacker. Under tidiga morgnar i den mer än 200-åriga Gotlandsgården Petsarve paraderar de gamla sanningarna och visar upp sig i all sin tvetydighet. Ibland materialiseras de på det fragmentariska sätt som läsarna lärt sig känna igen från snart sagt varenda bok av Kjell Espmak sen 50-talet.
De döda vill låna röst och ge sin version av hur de levande behandlat dem. Också bygden och dess människor lägger sig i. Ett av författarskapets hållbara men förstås alldeles livsfarliga program har varit att ge språk åt de språklösa, och här får de tala fritt om sina ofria liv. Bönder och fiskare tar ofta poetisk gestalt i små diktinterludier mellan prosameditationerna.
Själva gården visar sig vara en bräcklig kompromiss mellan historisk pietet och modernitetens krav. Den är ett privatägt byggnadsminne. För att behålla autenticiteten måste vissa förändringar göras. För att hålla gården vid liv måste den genomgå plågsamma renoveringar. Bevararen måste kanske vara en omstörtare. Gården förvandlas till en bild för författarens eget handgemäng med sina övertygelser.
Han suckar över kritiker som uppfattat honom som en reaktionär kultursnobb eller om man fortsätter Gotlandsgårdens metaforkedja – som en poesins byggnadsantikvarie. Han hävdar med bestämdhet (och han har förstås rätt) att han sen ungdomen varit en mild anarkist i Kropotkins anda långt bort från terrorismen. Visst går det att förena en genomtänkt kulturkonservatism med en odogmatisk vänsterhållning. Den som hävdar motsatsen är föga politiskt begåvad.
Ganska många essäer ägnas åt detaljer i den förra minnesboken eller kommentarer till egna texter, och de kunde ha varit något färre. Men det är mycket upplivande att bevittna hur den blide Espmark spetsar sina sanningar på gaffeln för att granska dem innan han kan införliva dem med sig själv igen. En del samtida litteraturkritik prickas med luftgevär. Den rest av kritik som fortfarande finns kvar i svensk offentlighet kanske borde vara lite mindre berusad av nuet och dess listor.
Det blir ingen ideologisk eller estetisk jordbävning i Espmarks vargtimme. Han sanningar visar sig utgöra ett böjligt men ändå ganska stabilt bygge. Han putsar självsynens linser, och hans texter blir de klaraste och mest välavvägda man kan hitta i svensk bok i höst.
