”Kändisskap kan vara förödande”

Barbara Voors om berömmelse, förväntningar och främlings- skap

Vår tids religion är kändisskapet.

Men berömmelsen har ett pris.

– Det som en gång skjuts upp måste skjutas ned, säger Barbara Voors.

I sin nya bok ”Mina döttrars systrar” skildrar hon hur det kan kännas när lamporna släckts.

– Ju högre upp man befinner sig desto djupare blir fallet. Framgång och kändisskap kan vara förförande, baksidan förfärande. Men det finns vågrörelser också. Lena PH är ett bra exempel på det. Jag har själv inte ens varit i närheten av vara kändis, däremot har jag iakttagit fenomenet på avstånd.

Barbra Voors frågar sig vad dokusåporna kan få för effekt på deltagarnas självbild.

– Att ha en kamera nära mig i en förnedrande situation – det är för mig bilden av Helvetet. Jag skulle inte ställa upp på det för 100 miljoner. Jag skulle inte klara det.

Utgiven på åtta språk

”Mina döttrars systrar” är Barbara Voors sjunde roman. Hennes böcker har sålts totalt i över 400 000 exemplar och är utgivna på åtta språk.

– Berättelsen började med att jag såg tre systrar. En av dem låg i koma, en skrev dikter, en skrev filmmanus. Jag blev nyfiken och undrade varifrån bilden kom. I ungefär ett år gick jag och funderade. Och jag blev så himla glad när jag fick små ledtrådar, ungefär som när man lägger ett pussel.

Hon sitter på Kungliga Biblioteket och skriver för hand i ett gammaldags block.

– När man tittar på väggarna där kan man ju tycka att allt är skrivet, att det knappast finns plats för ytterligare en bok. Det saknas inte precis ord. Och man skulle klara sig utmärkt utan min röst. Men jag skriver för att jag inte kan låta bli.

”Mina döttrars systrar” handlar om väntan och längtan. Hur länge kan man be någon vänta på en? Är längtan alltid förgäves? Tre systrar växer upp på Södermalm i Stockholm under 1970-talet. De lever med sin ensamstående mamma, som är invandrare från Holland. Hon hade först ”en man som slog, sedan en som dog”.

Modern arbetar hårt, är rädd för det svenska samhället och irriterad över att hon inte behärskar språket.

Hennes livslust har sugits ur henne och hon orkar inte riktigt se sina döttrar. De lämnas ensamma med listor på kylskåpet.

Skrev och skrattade

Vi får följa de tre systrarnas livsöden, deras förväntningar på det liv som komma skulle och hur det blev.

– Jag har skrattat mycket när jag skrev den här boken. Ibland har jag haft så roligt att jag inte kunnat hejda mig.

Skildringen av en del män som passerar revy kan bara betecknas som lustmord, andra är så kärleksfullt beskrivna att man knappt tror att de existerar.

– Det finns många fina vardagspappor som inte är skildrade. De släntrar iväg till sina jobb efter att ha lämnat barnen på dagis och har lika jobbigt som fruarna. De får dåliga siffror i ansiktet. Jag skulle tro att i Stockholm finns åtminstone 20–25 procent av de unga männen som gjort en ansats till förändring. Men de får inte så mycket utrymme. De har en svår mansroll. De är inte kvar i den traditionella könsrollen och de har inga egna förebilder.

Och hur såg Barbara Voors egna förväntningar på livet ut?

– På min artonårsdag bestämde jag mig för att aldrig mer sätta min fot här. Jag tyckte allt var smått och trångt i Sverige. Jag ville bli skådis och åka jorden runt. I dag är jag det svenskaste som finns. Och jag är totalt beroende av språket.

Barbara Voors boktips till...

Ingalill Mosander