”Märket” är en grund och teflonartad roman
En framtidsskildring full av samtidens mest deprimerande tendenser
Publicerad 2023-03-14
”Hela Hovet räknas från säsongen 22/23 som en serveringsyta enligt Miljöförvaltningen och kan därmed inte ha rökrutor. Går du ut för att röka kommer du inte in igen.”
Fan ska vara dystopiker i dessa tider, när till och med AIK Hockeys hemsida ser ut att vara saxad ur ”Kallocain”.
Isländska Fríða Ísberg gör i alla fall ett tappert om än inte helt lyckat försök. ”Märket” heter hennes debutroman som av de tekniska prylarna att döma bör utspela sig ett stenkast in framtiden, kring 2030 kanske.
Här finns bland annat ett statligt system för ansiktsigenkänning, ett verktyg som dock låter sig fintas bort med hjälp av så kallade ”holomasker”.
Nyligen har medborgarna också ställts inför ett lagförslag som lär få svenska läsare att erinra sig moderaternas senaste utfall av stigmatisering förklädd till omsorg, förslaget att adhd-testa utanförskapsområdenas alla femåringar, från 2022.
Enligt lagen ska samtliga islänningar genomgå ett så kallat ”empatitest”, enligt en metod som ditintills varit frivillig och mest använts av banker och myndigheter för att bedöma en persons kreditvärdighet och vandel. Folket är splittrat, men snart ska en folkomröstning avgöra saken.
Läsaren har att hålla styr på en handfull huvudpersoner vars främsta jobb är att framföra argument för eller emot testet. Mest positiv är förstås psykologen och projektets talesperson Óli, och minst positiv Tristan, en halvkriminell knarkare som säger ”fucking” 140 gånger (jag har räknat) och i desperation skär sönder däcken till Ólis bil.
Någonstans i mitten återfinns Vinter, högstadielärarinna och fordom etikstudent, och så här kan snacket gå i klassrummet:
’”Vad är avhumanisering?”
”Avhumanisering?”
”Ja.”
”Varför frågar du det?”
”Jag hörde min pappa säga det igår.”
Vinter tänker efter:
”Det är när man tror att en annan människa är så olik en själv att man inte längre känner någon empati för henne.”
Resonemangen som förs i romanen är ofta intressanta och högaktuella, liksom de frågor den ställer: Låter sig medkänsla lagfästas? Hur skiljer sig ”känna med” från ”sätta sig in i”? Vad säger Nietzsche om saken?
Sådant tål att funderas på, men jag är måhända inte empatisk nog för att ta till mig ”Märket” som något annat än en sorts serveringsyta för samtidens mest deprimerande tendenser, om än med god standard på den allmänna utrustningen.
Trots att berättelsen är snajdigt komponerad, och trots att Ísberg också är lyriker, framstår den åtminstone i sin svenska språkdräkt som märkligt grund och teflonartad. Inte ens bildspråket biter, och ibland blir det rent av trött och smaklöst, som när en person sägs ”dricka” sitt sällskap under ett barhäng.
Enda gången jag finner mig fullt ut engagerad i texten är när Óli och hans pappa byter ut de sönderskurna däcken på bilen, och detta eftersom jag omöjligt kan begripa hur de går till väga rent logistiskt. Och ska de verkligen slänga fälgarna på tippen?
Passagen låter sig eventuellt försvaras med att det är just så man byter däck i framtiden, men jag vet inte det jag.
