Sviter av röda stjärnor i fascinerande verk
Uppdaterad 2014-08-22 | Publicerad 2014-08-21
Mikael Raattamaa målar spretigt om kommunismen i ”Kommunismen”
I början läser jag snarare Wikipedia än Kommunismen. Sen slutar jag med det. Det räcker med att konstatera: varje ny dikt är döpt efter mer eller mindre kända kommunister, från Rosa Luxemburg till Cyril Briggs.
Snabbt överger jag arbetet att koppla samman namnen med dikterna, men försöket sätter fingret på något övergripande i Lars Raattamaas samling: Den innebär ett väldigt stort tolkningsarbete. Det är oundvikligt. Bara den anspråksfulla titeln hänger som en tyngd över sidorna. Pekpinnarna riktas åt alla håll, samtidigt som de förenligt med författarens vana viftas bort som irrelevanta.
Den första av bokens tre sviter heter Verkligheten. Vad gör det med läsningen? Jag vet inte, blir ofta svaret, men definitivt något. Längst bak finns en massiv litteraturlista, och innanför pärmarna ryms porträtt och detaljerade kartor. Om inte detta pockade på ens uppmärksamhet skulle jag lika gärna kunna tänka att det är ett stycke mysig naturlyrik jag har framför mig.
”Verkligheten” består av korta textblock, hopklumpade på sidans mitt. Språket är fult, som kört några varv genom Google Translate. Meningarna avhuggna. Påståenden och uppmaningar. Bilderna hämtas från helt olika begreppsvärldar, som för att göra en kodning omöjlig.
Och visst är det fascinerande att läsa en bok som heter Kommunismen utan att ordet knappt används en enda gång. Faktum är att inte många ord alls används flera gånger (vilket var en ambition inför kollektivverket mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka från 2008, men det visade sig omöjligt).
För Raattamaa är respektlösheten inför språket och författarens auktoritet avgörande. I Svensk Dikt använder han ready mades i form av svensk litteraturkanon, för att montera ner och göra om folkkära dikter.
I boken vars titel är så lång att jag inte orkar skriva den igen, fungerar Raattamaa som litterär dj, och inbjudna poeter (de som kommer utgöra vår tids kanon) står för en stor del av innehållet. Risken är att det slår tillbaka. Det kan vara lika elitistiskt med smarta, ironiska gliringar till Fröding, som de högaktade verk han tar ner på jorden.
”Kommunismen” är sällsynt splittrad, som allra mest i andra delen, Reglerna. Det är ett utbrott i olika former: översättningsövningar, dialoger, rimmad vers, prosaiskt om Trotskij. Ofta gestaltas en rörelse mot eller ifrån något. En flykt genom skogen eller ett stort, mörkt tåg som mullrar närmre. Denna rörelse skulle kunna rulla genom sidorna och förkroppsliga en kollektiv rörelse genom historien, som två rader ur Frida Kahlo:
”Men kroppen är ett djur / På flykt mot fältets slut.”
Men i stället för att röra sig med myllret av karaktärer är det som att ständigt stanna upp. En övning i att börja om med nya namn, nya formexperiment som överges snabbt.
Kanske har en rad av Amy Winehouse fungerat som startskott: ”We only said goodbye with words”, från låten Back to black. En viskning om att vi kanske inte provat på riktigt, ändå. Eller i alla fall en reflektion över det allra mest grundläggande i samhället, och hur det skulle se ut om allt gjordes om. Vad är det vi klamrar oss fast vid egentligen? Vad är det vi har i stället, som är så bra?
Det funderar jaget över, som vaknar upp i Tallkrogen i Huey P Newton. Sedan följer en irrfärd med samtida klang (vilket bara sker ibland) runt Stockholms söderort; ett folktomt, kallt område med fula byggnader där medborgarna för länge sen resignerat inför alltings tillstånd. Texten är tillräckligt lång för att rörelsen ska få fäste. Detsamma gäller de komiska, UKON:ska raderna i Vera Dnjeprova, som skildrar ”liberalismens problem” i en sorts kontorsmiljö där lyckade människor går runt och försöker.
Sista delen, Fantasierna, består av en hisnande sonettkrans som är mer sammanhållen i sin struktur, trots de enorma svårigheter som formen innebär. Där tas namnen från de svenskar som emigrerade till Sovjetunionen på 20- och 30-talen.
”Och jag är du är vi de slog itu”, exemplifierar inte bara ett snyggt rim, utan också det som jag saknat: En röst. Eller STÄMNING, detta underskattade ord inom poesi. När det inte går att hålla fast i en berättelse, kan stämning räcka gott och väl. Före Fantasierna går det inte att tala om stämning här. Det går knappt att nämna adjektiv. Kommunismen är inte riktigt arg. Inte heller sorgsen eller uppgiven. Vad ÄR den då? Ganska störig. Ganska mäktig, också.
