Häftig skröna för pigga intellekt
Publicerad 2013-05-06
”Vilar i era outrättliga händer” går absolut inte att slöläsa
I den vackert vindlande debutdiktsamlingen Om månen alls syntes intog Khashayar Naderehvandi den svenska poesin häromåret med ett språk som både påminde om sig självt och en svårfångad verklighet. Nu kommer romanen som handlar om både ett skrivande och en återberättelse. Och ”vindlande” är sannerligen ordet då berättaren häftigt och mycket intrikat växlar mellan det petnoga förstoringsglaset och helt släpper taget.
Tjuvlyssnande på tågstationen fångas han först av en kvinnas berättelse som hon i sin tur hört hos sin frisör, och sedan ”följer” han berättelsen och kvinnan på tåg mot kontinenten. Hur lyssna så det inte märks, hur troligt eller vederhäftigt är det hon berättar, hur ointresserad är medresenären och hur mycket måste läggas till när bara 70 procent av språket låter sig förstås? Dråpligt och fantasy-artat in absurdum och i ständiga utvikningar reflekterar sig huvudpersonen på egen väg fram. Fast övertygad om att ”det som är centrum i en berättelse, det som är själva kärnan, har sin vikt i utkanterna av själva historien”.
Den fastsatta post-it lappen med kryptiskt meddelande på italienska under medresenärens stol, det otroliga sammanträffandet med namnet Bombaza, störningsmomentet som andra gången gillt blir en gåta, hur allt inte bara går igen utan kanske också hänger ihop.
Berättaren kommenterar, plockar itu, låter minnet ha sin gång och skärskådar sina egna ordval med sanningen som sin ”första prioritet”. Och vädjar till läsaren att hålla ut, det finns en mening, situationen liknar nämligen en annan.
Vilar i era outtröttliga händer är romanen som äventyr och filosofi och går absolut inte att slöläsa. Tvärtom mobiliserar dess dynamik och dolda strukturer ett väldigt vaket intellekt. Det finns både ledtrådar och det som liknar ledtrådar och romanens språk hör till det riktigt roliga och nytända i det komplicerade nätverket. Nästan allt väcker frågor och orsakar beskrivningsproblem men här är det tillståndet inte längre något förlamande postmodernistiskt trauma.
Tvärtom är det utgångspunkt för en mycket rikhaltig skröna.
