Bland bovar och hjältar

Ragnar Strömberg läser en färgstark äventyrsroman

helskärm

På baksidestexten till sin roman Krokodilen skriver den framstående historieberättaren Herman Lindqvist att hans ambition är att skriva "ett slags äventyrsromaner med både humor och kärlek ... med starka känslor " där "Personer, miljöer, platser och händelser finns, har funnits eller kunde ha funnits".

Denna programförklaring, som klipper sidenbandet till en ny fas i Herman Lindqvists skrivande, är språkligt en liten aning knölig - personer finns, händelser inträffar - vilket inte är det ringaste störande i en muntlig berättelse, huvudsaken är att det rullar på, men när man läser blir effekten att läsaren kommer i otakt med historien, något som aldrig sker när den i bästa mening folklige ciceronen Lindqvist guidar oss genom den svenska historien.

Här finns det enda riktigt stora problemet med Krokodilen : språket hamnar ibland halvvägs mellan det muntliga berättandet och det skrivna, så att läsaren känner igen den kultiverade och smittande ivriga rösten, medan de människor han berättar om blir bra mycket avlägsnare än de svunna tider folkbildaren Lindqvist är så suverän på att måla fram.

Konversationskonst kan inte, hur raffinerad och mustig den än är, helt ersätta gestaltning, men Lindqvists goda berättarhumör och drastiska humor räddar ändå tillställningen.

Nu är Krokodilen förstås en saftig och kul historia som i rasande fart tar med läsaren på en resa genom finansvärldens farliga och skoningslösa djungel, från Afrika till Monte Carlo, från Paris till Beirut, till Stockholm. Av alla de platser och miljöer som Lindqvist guidar läsaren till är det Beirut som fframträder starkast och man kan inte ta miste på sorgen och vreden över hur stormakter och regionala tyranner i ohelig allians med vapenhandlare och börshajar lagt den brokiga, vackra och toleranta staden i ruiner.

Lindqvist sparar inte på koloriten och som genren bjuder möter vi hiskeliga bovar och rådiga hjältar när vi följer den från Nora bördiga Maria Lagerfelts gruvliga och farofyllda hämndodyssé, som börjar på högsta växeln.

Maria mördar på första sidan sin arbetsgivare och älskade makes baneman, miljardären George Salore. Han, som kallas Krokodilen av sina fiender, blir själv krokodilernas rov när Maria knuffar ner honom i floden på vars strand han står med sin kamera för att föreviga zebrornas och gnuernas dödsögonblick. Men det är bara första steget och nästa har Maria redan förberett tillsammans med sina båda vuxna barn, Tove och Erik, som i likhet med modern är hyperintelligenta, attraktiva, modiga och passionerat rättrådiga.

Hur de tre bär sig för att tömma hela Salores världsomspännande imperium på dess tillgångar för att ge den fruktade och hatade profitören ett historiskt eftermäle som filantrop ska inte avslöjas här, men denna svindlarhistoria är lika medryckande som de här och var inströdda erotiska scenerna är irriterande avbrott med älskande som "flämtande smeker kläderna av varandra" och vars metaforiska anatomi är så akrobatisk att "Han är i henne och hon i honom".

Det lömska anhang Salore samlat kring sig och som han härskade över med utstuderad grymhet, slår naturligtvis tillbaka och då får romanen ny fart, för att åter sacka lite grann i ett i mitt tycke onödigt utdraget efterspel, där det som sker efter den egentliga historiens slut återberättas som resumé.

Krokodilen är en rövarhistoria som består av många rövarhistorier. De flesta av dem är så bra att de gott kunde fått hålla på en stund till, andra verkar mer ha kommit till för att höja tempot och ljudvolymen utan att de tillför historien så särskilt mycket.

Jag tror det handlar om Lindqvists temperament, där otåligheten bor granne med den kvicka tanken, egenskaper som gör att jag blir lika charmerad som alltid av Herman Lindqvist, medan de diktade gestalterna inte fullt ut äger samma självklara närvaro som berättaren själv.

Roman

Ragnar Strömberg