Nationen är en snygg tjej som ska skändas
Anne Carson tydliggör typiska gester och förhärskande narrativ i en höglitterär dragshow
Publicerad 2021-11-08
Det finns en förförisk lätthet i den kanadensiska poeten, essäisten, översättaren och grecisten Anne Carsons texter. Med svalt poetiskt handlag lyfter hon runt tunga reliker från ett äldre, bildat klassrum, fogar samman dem med västerländska populärkulturella referenser, och klottrar en drastisk, centrallyrisk hjärta&smärta-dikt i skarvarna som uppstår.
Det är en lätthet som till tonen påminner om när Gertrude Stein ler undrande över språkets dubbla bottnar och mångtydigheter. Och om de där prickarna i Roy Lichtensteins popkonstbilder: rastreringen, framställningens minsta beståndsdel, uppförstorad och bjärt kolorerad.
I den på svenska aktuella boken Norma Jeane Baker av Troja (pjäs, läsdrama, diktsamling; hon brukar blanda genrer också) har Carson parat Helena, berömd från det trojanska kriget, med ett blont bombnedslag från 1950-talets Hollywood.
Det är emellanåt syrligt självlysande poesi. Och en berättelse om krig, som den toxiska maskulinitetens yttersta konsekvens. Och antitesen till Metoo-rörelsens individuella vittnesmål: Carson berättar om övergreppet, den kvinnligt kodade utsattheten, som en rutten grundbult i mänsklighetens kulturhistoria. Hon skriver, i en av bokens mest direkta passager:
”Att bli tagen med våld
är Helenas historia,
Persefones,
Norma Jeanes,
Trojas.
Krig är sammanhanget
och Gud är en pojke.”
Myten hämtar hon från Euripides. I hans pjäs Helena var det inte själva Helena som smet iväg (eller rövades bort) med Paris till Troja. Det var bara en fantombild. I Carsons version: Ett moln i form av Norma Jeane Baker. En annan skönhetsmiss, från en annan mytologisk sfär. Hon orsakade kanske inga krig. Men är en ikonisk bild av vad amerikanska trupper strider för. Nationen är en snygg tjej som ska skyddas, skändas och beskyllas, om vartannat, i skilda tider och rum.
På Youtube kan man se när Norma Jeane blivit Marilyn Monroe och uppträder för amerikanska trupper i Korea. Det är 1950-tal, krig, och hon sjunger om diamanter. Hon ser nästan carsonskt inklippt ut där hon står och vaggar med de bara skuldrorna och de skira lockarna, mot havet av heltäckt uniformerade soldater.
Carsons sätt att foga samman disparata material har åtminstone två uppenbara sidor för en läsare. Å ena sidan kan man fokusera på sammansmältningen. En sorts referensernas erotiska spel, där igenkännbara ikoner smetar ner varandra med sina respektive laster. Å andra sidan kan man koncentrera sig på kanterna, själva klippet runt kropparna, kontrasterna.
Det är som en höglitterär dragshow där vi får syn på typiska gester och förhärskande identitetsnarrativ, när de parodieras och blandas om. Helena blir sällan så mycket antik prinsessa som när hon släpps ner på ett hotell i New York, då hennes prinsessighet inte kan flyta ut i den förväntade rekvisitan. Norma Jeane blir så väldigt mycket bilden av Norma Jeane när hon rastlöst stickar motivet Trojas fall.
Lars-Håkan Svenssons översättning premierar sammansmältningen före kontrasten, i jämförelse med tidigare översättaren Mara Lees mer dramatiska språkhantering. Svenssons Carson-svenska är mildare i tonen. Och hans stora kunskap vad gäller myllret av hänvisningar som finns i Carsons text redogörs för i ett kort men späckat efterord. Det är en ren present att få läsa.
Norma Jeane Baker av Troja är ett Carson-verk som ovanligt tydligt pekar ut samband. Litteraturen är hos Carson en oändlig möjlighet. Och den här gången är det mer av ”kolla vad likt” än ”kolla hur långt man kan gå”. Kanske är det slagkraftigheten som gör att texten håller sämre för omläsning. Balansgången mellan hjärtskärande briljant och putslustigt studentikost är beroende av en viss öppenhet för att inte för mycket falla hän åt det senare.
Ja, man fattar grejen fort den här gången. Men vissa detaljer kommer dröja sig kvar: Norma Jeane lägger handen mot örat som en telefon, och försöker få kontakt med sin förlorade dotter Hermione. Eller beskrivningen av vännen Truman Capote (kören i dramat, Norma Jeanes väninnekör) och hans bögiga lilla bögröst som ”en negligé som alltid / glider nerför en naken axel, / bara litet grann.”
I bokhyllan ställer jag den molntäckta volymen intill den blodfläckade Röd doc>, uppföljaren till Carsons monsterhit Röd självbiografi. I den har hjälten och hunken Herakles blivit en krigsneurotiker med PTSD. En annan bit av Carsons projekt att avtäcka mänsklighetens mytologier, genom att plocka isär och sätta samman. Jag läser henne alltid hungrigt.
