Renat i eld

Claes Wahlin

CLAES WAHLIN ser ett konstnärsskap uppgraderas

Christer Erikssons nya roman Handens hjärta är ett litet mästerverk i ett redan märkvärdigt författarskap. Varje ord är mönsterpassat och det språkliga hantverket är av högsta klass. Sådana egenskaper präglar visserligen Erikssons samtliga romaner, från Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå (1981) fram till Hängd (1990), men med Handens hjärta möter vi inget mindre än en konstnärlig uppgradering.

Det decenniekorta uppehåll som inträdde efter En oerhörd blotta 1994 – jag skriver korta, eftersom tio år är ett intet i denna vår tillvaro Christer Eriksson utforskar – resulterade vid återkomsten i ett slags uppbändning av författarskapets teman och ämnesområden. Inte så att de existentiella lagren vändes ryggen i Klösande börda eller Hur man slår ihjäl ett piano (båda utkom 2003). Minnet, kärleken och jaget är genomgående orgelpunkter, men berättaren vred sig loss från sina karaktärer, blev, som nu i Handens hjärta, en betraktare i stället för en invecklad medagerande.

Vad handlar då romanen om? Huller heter huvudpersonen, vars fåordiga kärlek till den högst verbala men döda Minna endast lever kvar som konserverade minnen. Gogge är den ende Huller träffar, där ute i den svenska avfolkningsbygden i en tomhet laddad med livets elementära beståndsdelar. Huller framlever sina dagar i huset han delade med Minna, sakerna omkring honom är fragment av ett liv vars lösning han söker.

Genom de tre personerna, som även kan läsas som fasetter av ett och samma psyke, får vi följa Hullers gränsdragningsförsök mellan Jaget och minnet/Minna, mellan Då och Nu. En barndom på 50-talet kryper allt närmre en ålderdom i början av tjugoförsta århundradet. Hullers försök att bringa reda i minnesresterna är lika mycket ett uppbyggnadsarbete som ett raserande. Muren som byggts måste rivas, föremålen som är kvar måste renas i eld, för att inte det buller hans namn hotar att fortsätta i ska ta över.

Mönstret känns igen från tidigare romaner, men är nu sammanvävt med än större skicklighet. Det är med ett elegant behärskat allvar Eriksson arrangerar texten där en omläsning uppenbarar nya skikt, samtidigt som väven trots sin lätthet visar sig vara mycket tät.

Romanen består av åtta delar, kapitlen är korta och konstruerade efter samma princip som de korsord Huller plitar på för att inte glömma orden. Rubrikernas gåtor kräver dock mer än ett enstaka ord vågrät eller lodrät, det är heller inte säkert att ordflätan går ihop, även om allt till slut är ifyllt.

Titeln Handens hjärta rör inte bara de egenskaper som häftar vid ett vidrörande, det märker också ut avståndet mellan det inre och det yttre. Framför allt är det i skrivandet, hur allt detta svårgripbara (som Minna så lätt verkar uttrycka och vars formuleringar ligger mycket nära Erikssons poetik) kan stöpas i den konstform som kallas roman och som förvaltas med så stor skicklighet av Christer Eriksson.