Barnes långa väg till sorgen
Publicerad 2014-10-03
Kopplingar till tidigare delar gör Livslägen långsökt
Det finns en ”författarsanning” om att behöva skriva en hel bok för att i slutet få reda på vad man egentligen borde skriva. Man Booker Prize-vinnaren Julian Barnes skriver ofta böcker vars struktur är tredelad, vilket senaste Livslägen också är. Dispositionen gör det extra tydligt att han skriver fram mot smärtpunkten.
Första delen är en essä om varmluftsballongernas framsteg i slutet av 1800-talet, och människans vilja att lyfta från marken. I samma veva tas första flygfotot. Två tungt symboliska iakttagelser, som återkommer genom bokens andra delar.
”På fast mark” är partiet som kan räknas till ren fiktion. Fred Burnaby vill charma Sarah Bernhardt genom att ta med henne på luftballongsfärd, men hennes sätt att tappa fotfästet är varken genom tvåsamhet eller ballonger, utan nya upplevelser, hela tiden.
Sista delen är vad det egentligen handlar om: författarens saknad efter en fru som dött. Genom egna minnen och observationer går Barnes igenom sorg, den omedelbara och den som inträder några år senare.
I en av Eldkvarns bästa låtar sjunger Plura att ”man kan bara älska och förlora stort”. Denna acceptans av framtida smärta, som ju kärlek innebär, uppehåller sig Barnes mycket vid. Han har en torr och klar blick, det krävs nog en riktigt bra författare för att kunna se sig själv så tydligt utifrån, men blir aldrig distanserad. Förlusten av djup får mig att förstå saker om mig själv som inte ens verkligheten räcker till för.
Problemet är att varje gång kopplingar görs till tidigare delar så blir berättelsen långsökt. ”Vidare den första chocken: plötsligt har man hamnat i iskalla Nordsjön, endast utrustad med en absurd korkväst …”. Barnes håller liv i detaljer som jag själv bestämt mig för att strunta i.
