Ulf Nilssons dödsbok gör mig direkt vek
Frågorna ekar vidare långt efter sista sidan
Publicerad 2022-09-20
”Vi blev konstigt nog ändå lättade när vi fick beskedet att jag har en obotlig cancer.”
Det är onekligen en Ulf Nilssonsk början på en bok som handlar om att han ska dö. Jag känner igen det: någon börjar av okänd anledning blöda på fel ställe, får en cancerdiagnos och tänker: Sådärja. Jag har alltid vetat att det är något allvarligt fel på mig. Bra bra.
Tio veckor senare har han skrivit en prosalyrisk bok som man läser så att säga med facit i hand.
Jag börjar tänka på honom som Mannen bakom döden. För varje gång man bläddrar kommer man honom lite närmare. För varje gång man läst färdigt har han gått bort. ”Ett litet, litet liv i handen. Plötsligt borta, djupt i sanden”, som pojken diktade i bilderboken Alla döda små djur, vilken gjort Ulf Nilsson berömd för att skriva om svåra saker för barn.
Mannen bakom döden diktar nu till sig själv: om att han måste förbereda sig på att dö, kan inte bara hålla på och träffa människor och prata. För vem tröstar vem. För vem gråter man. Det är som när marsvinet tuggar sönder brev – som flingor, som snö – från någon som sörjer att han ska dö i Adjö, Herr Muffin. En ordrik frustration anas under lakonismerna: Varför ska jag dö, nu? En vägran att ta emot alla nychockade, sörjande. Men tänk om det dröjer fem år innan han dör? Han blir en bluff, en skendöd. Eller så är han kanske redan begravd, när folk tystnar i respekt.
Mannen bakom döden tröstar sig själv, skönt att slippa ALS, till exempel, han är tacksam för den fantastiska vården och tycker man får fel bild av medierna. Håller inte med, även om jag förstår, världen måste vara god för de överlevande. Han är på väg att försonas, tills en nychockad kommer med sin gråt och han kastas tillbaka en månad.
Sidor genskjuter så försoningen: ”Du kan förstå att jag ska dö. Men jag kan inte förstå det.” Och de hemska morgnarna. De där drömmarnas undertexter som man inte får veta vad de är men som är det mest skrämmande han upplever. Det är det jag tänker mest på, det onämnbara mellan raderna.
Men så kan Mannen bakom döden bli nyförälskad i sin fru. De tar hand om varandra, talar ut. Precis som tuppen, haren och sillarna i döden tas om hand på ett omsorgsfullt sätt av en som gräver (den handlingskraftiga Ester), en som gråter (minstingen Putte som börjar fatta) och en som diktar (pojken: berättaren).
Ibland glömmer han det hela, och blir förskräckt när han kommer på det. Man själv blir förskräckt och inser att han ju redan är död. Och man blir lite som barnet som vill prata extralänge om sagans sista sida, gärna också den sista texttomma bilden på insidan av pärmen för sen är det dags att sova.
Men där är det nu helt vitt. Som pojken diktade till en nackad tupp:
”Döden kommer plötsligt klockan två.
Varför? Varför? Varför då?”
Frågorna ekar vidare i En liten bok om konsten att dö, men här finns också någon som tar skeden i vacker hand. Det gör mig direkt vek.
