Vad väntade ni er för svar?

Salomon Schulman läser en bok om Förintelsens barn

Nästan inga terapier har hjälpt dem som varit utsatta för nazisternas brott. En besinningslös fiendes mest fasansfulla tortyr lämnar djupa själsliga ärr för resten av livet.

Min mors mardrömsnätter kommer jag att minnas för evigt. Skriken som skar genom rummet och väckte mig med namn av saknade systrar eller min bror Cwy som inför hennes ögon kastades upp på ett lastbilsflak. Koncentrationslägren Auschwitz, Bergen-Belsen, Ravensbruck och en slavfabrik i Berlins förorter piskade henne in i det sista som om hon drevs in i en "naturlig död".

Det var ett fåtal barn som klarade sig, medan 1,5 miljoner mördades. Fåtalet fick genomleva ett helvete.

Vi får träffa fyrtio av dem, som berättar i Susanne Kaplans bok Barn i Förintelsen.

Författaren är psykoanalytiker i botten och använder dess instrument och avancerad datateknik för att förstå skeenden där tidigare undersökare kört fast.

Problemet är att de undersökta inte är barn längre utan är mitt uppe i sin ålderdom. De intervjuas av tjugo, ofta unga, personer som fått en kort kurs i att fråga ut människor som genomlidit vad som anses vara historiens värsta brott - och det under sammanlagt ett par ynka timmars samtal.

Det framskymtar att offren inte vill berätta allt. Vem skulle vilja skildra sin restlösa förnedring för en okänd människa? Vem skulle vilja berätta om sexuella skändligheter de säkerligen utsatts för - inte en rad därom förekommer i boken.

Ta exempelvis och skärskåda en av slutsatserna: att de som varit med om denna "extrema traumatisering" var obenägna att sätta barn till världen skulle ha psykologiska orsaker - och detta presenteras som en nyupptäckt i psykoanalytisk teori.

Tanken haltar.

Jag tror att fler barnlösa än förväntat ställde upp i intervjuerna. Ty de saknade ättlingar att berätta för, men ville att deras upprivande erfarenheter skulle ihågkommas av eftervärlden.

Kanske var de barnlösa för att de svultit och sent eller måhända aldrig fått igång sina ägglossningar? Kanske var de inte längre fertila på grund av infektioner de drabbats av i koncentrationslägren? Kanske för att de utsatts för medicinska experiment som åsamkat dem obotliga skador i underlivet?

De utfrågade hade högst skilda erfarenheter: många var inte ens i ghetto eller koncentrationsläger - en var till exempel i Shanghai där det rådde stor frihet, två andra i Danmark men lyckades fly över till Sverige.

Med alla iögonfallande brister blir det inte vetenskap längre utan ett hopkok av teorier kring människor, av vilka många genomgått ohyggliga påfrestningar som inte ens i sig är jämförbara.

I motsats till Susanne Kaplan finns psykoanalytiker i Sverige som haft klinisk erfarenhet av terapier med drabbade barn och vuxna och som kommit fram till andra slutsatser: såsom Stefi Pedersen vilken märkligt nog inte nämns. I Pedersens Psykoanalys i vår tid berättas mer vördsamt om terapierfarenheter som denna tyskfödda psykoterapeut haft med Förintelsens offer. Där talar hon, i motsats till Kaplan, om paranoian som ett grundläggande drag, speciellt hos barnen.

Kanske bidrar ändå självbiografierna till den bästa förståelsen av denna ondskans tid. Jovan Reis, Hedi Fried och Jerzy Einhorn har givit en bättre förståelse för vad ett barn eller en ungdom kan uppleva, när de tvingas genomlida en "extrem traumatisering". Här möter vi de nakna erfarenheterna hos människor som vågar se tillbaka och klä sitt inferno med ord genom vilka de skänkt oss ett stycke förståelse. För att nu inte glömma Imre Kertesz analytiska kompromisslöshet .

I stället för att snärjas av akademiska generaliseringar föredrar jag dessa levande berättelser.

Liksom de jag hörde av min mor.

Psykologi

Salomon Schulman