Klasskamp i kammaren
Publicerad 2013-05-08
Torbjörn Flygt bjuder på strindbergsk hjärnbatalj i sin roman ”Var man”
Torbjörn Flygt har stängt in ett kammarspel i sin nya roman, Var man. Här finns två käbblande män, en äldre, en yngre, och en grannkvinna som då och då störtar in på scenen, vädjande om misskund med sin febersjuka son.
Bakgrunden levereras i småportioner. Den äldre mannen, Thomas, världsvan och förmögen, har övergivit sin älskarinna Sara, efter att gjort henne med barn. Sara och barnet, en dotter, lever nu med den yngre mannen, Kim, låginkomsttagare och, som det tycks, lindrigt spelberoende.
En dag när Kim är ensam kommer Thomas på oväntat besök, med ett fång blommor i famnen. Han vill ha Sara och dottern tillbaka och vägrar att lämna lägenheten, som han finner trist och ”ovärdig” Sara.
Vad Sara, som väntas hem men som dröjer, själv vill och tycker får vi inte veta, och de båda männen tycks inte riktigt bry sig om det heller, kusligt nog. De lystrar dock intensivt när hennes existens gång på gång aktualiseras av hissens gnekande i trapphuset. Hjalmar Söderberg kunde inte ha gjort det bättre.
Annars liknar den här berättelsen mest en strindbergsk hjärnbatalj. Två vacklande psyken ur skilda samhällslager pucklar på varandra i presens, då och då avbrutna av grannkvinnans skallande alarmsignal från yttervärlden. Avbrott som får männens gräl att söka sig nya och stundtals våldsamma vägar.
Någon läsfest i stil med Flygts genombrottsbok Underdog från 2001 (Norstedts), prunkande av humor, tidsskildring, dialekt, är Var man inte. Snarare inger läsningen en klaustrofobisk känsla, och liksom den ofta andtäppte Thomas erinrar sig läsaren gärna det fönster som står gläntat i lägenheten, ut mot den svala höstluften.
Stilistiskt når dock Var man långt, och Flygts favoritämnen, under- och överordning, klass, pengars makt över våra sinnen, framstår här som karvade ända in på benen.
”Hon bad om pengar.
Thomas känner att han återigen börjar erövra fast mark, ta sig upp så att han överblick igen.
Och jag skickade varenda gång.
Vi har så vi klarar oss!
Har ni?”
