Sagolik debut
Publicerad 2015-11-27
1600-tal i Mikael Berglunds ödesmättade landskap
Det är ingen dussindebut han bjuder på, Mikael Berglund, med sin roman Ett föremåls berättelse om obesvar. Visst, jag tycker nog att titeln är onödigt avig och kryptisk. Och visst tar det mig ett tag att ruska av mig mitt initiala motstånd och hänge mig åt läsningen.
Men det är till viss del den dumma och lata läsarens motstånd gentemot något som inte är skrivet på rapp, rolig och urban samtidsprosa. För det är det sannerligen inte frågan om. Nej, jag tänker snarare att Berglund måste ha funnit mycket inspiration i Birgitta Trotzigs ödesmättade, prosalyriska historiska romaner.
Det är 1600-tal och liksom Trotzig har han valt en protagonist som på olika sätt befinner sig utanför eller i utkanten av all mänsklig gemenskap. Judit, en ensam kvinna, som till synes tvångsmässigt bryter upp från allt och alla och bokstavligen vandrar sin egen väg.
Men i stället för Trotzigs sydostskånska kust och dyiga inland, har Berglund förlagt sin berättelse till de norrländska fjälltrakterna, där ren, varg och björn är naturliga inslag, snön faller året om och nybyggare möter nomader.
Och redan från första raden etablerar han ett säreget språk och ett sätt att berätta som tvingar läsaren att liksom Judit spetsa öronen inför naturen, men också för alla ord som introduceras såväl i form av dialekt som i namn på växter och djur som för det långsamma, knapphändiga och framför allt elliptiska vis som berättelsen rör sig - framåt.
Här skrivs dock ingen läsare på näsan, och inga säckar knyts ihop.
Och som jag ironiskt noterar i ett tidigt skede av läsningen jobbar Berglund knappast med inskjutna bisatser, utan snarare med ett inkännande och rytmiskt berättande som tar efter det muntliga, sagornas och myternas språk.
Det är suggestivt, på gränsen till det äckliga: ”Judits kolt var styv av torkad svett, tjära, kåda, lerstänk och torra frön. Fläckar av krossade mygg och lövmask, snåttertjuv och fiskrens gjorde mönster över de befintliga och tyget både luktade och smakade. Hucklet liknade fjällen från ett djuphavsmonster.”
Det föremål som åsyftas i titeln är alltså Judit, som i romanens början av oklara skäl ensam bryter upp från sin bosättning och sin familj för att ge sig ut på vandring. Under denna vandring kommer två män att dras till henne - uppsöka henne, övervaka henne, begära henne. Med en av dem blir det barn.
Kanske är romanens största problem att de motiv som driver Judit, hennes så kallade obesvar, verkar lika oklara för författaren själv som för läsaren, liksom hennes påstådda dragningskraft. Det antyds att hennes mamma Siri har gett sig i väg på samma sätt. Men varför?
Nej, först när Judit får barn, och därmed någon att faktiskt relatera till, att glädjas med och kämpa för eller inte klara av, först då får hennes vandring, hennes liv, något slags mål och mening. Något slags botten.
Jag menar inte att det måste vara så, men det är så det framstår. Och det är också först då som romanen om Judit blir riktigt hisnande, hemsk och fin.
