Mässa i den högre skolan

Gunder Andersson följer Arne Dahl ut på internationellt vatten

Pusseldeckaren sägs vara död, men det beror förstås på hur man definierar begreppet. I sin nya roman laborerar Arne Dahl med så många pusselbitar och intrigtrådar att man undrar hur han ska få ihop det till slut. Men det får han, och med bravur.

Som vanligt hos Dahl kretsar storyn kring Rikskriminalpolisens enhet för våldsbrott av internationell art, mer känd som A-gruppen. Historien tar sin början samma dag som Irakkriget bröt ut i fjol. Cilla Hjelm, tidigare hustru till Paul Hjelm (medlem av A-gruppen) ska uträtta ett bankärende när banken blir rånad av två män med rysk brytning och kunderna kvarhållna som gisslan.

Fast egentligen, ska det visa sig, har berättelsen börjat långt tidigare, närmare bestämt i början av andra världskriget.

Arne Dahls roman är en sorts tankesmedja. Kraftfullt har han släggat fram en litterär skulptur av imponerande form och lyskraft. Handlingen spänner över dryga 50 år av europeisk historia, med utlöpare till kriget i Irak och George Bushs tal till nationen. Från ett oljekrig till ett annat - Hitlers mål var ju oljekällorna i Baku när han stoppades vid Stalingrad - i sanning ett tankeväckande, intellektuellt brobygge.

Och inte minst spännande som berättelse.

Mer ska inte avslöjas av handlingen. Men storyns alla överraskande vändningar får mig att tänka på någon gammal screwball-komedi från Hollywoods glansdagar, med Howard Hawks i registolen. Men här är det inte komedi, det är blodigt allvar, samtidigt som brottslingarna långt ifrån alltid har förväntade kostymeringar, uppdragsgivare eller motiv för sina gärningar.

Skickligt pusslat, med andra ord. Och på sitt sätt nydanande. Postmodernismen skakar tass med Raymond Chandler, och jag tycker mig se Graham Greene och John Le Carré nicka nådigt gillande från någon elegant bardisk.

Framför allt känns det skönt med ett annorlunda bidrag till en kriminalgenre som hos oss alltför länge närmast schablonmässigt odlat myten att rena psykfall har monopol på våldsamma brott och mördande. Nu liksom förr finns ett iskallt, kalkylerat mördande av folk med hög IQ och normalt familjeliv och inte sällan med högt uppsatta positioner.

Arne Dahl har alltså lämnat det folkhemska och dyker på djupt internationellt vatten. Att han mer i förbigående är öppet elak mot en viss norsk dialekt (kräver tolk) och öser ett antal skopor hånfullheter över polispotentater i en benhård hierarki, där epåletterna tycks ha erövrats på något barnkalas, hör till genrens behov av roande underhållningsvåld.

Dödsmässa är hans sjunde roman om A-gruppen. Ibland anspelas på något tidigare fall, kanske som en blinkning till trogna läsare. Det känns både påklistrat och onödigt. Framför allt bidrar det knappast till att fördjupa karaktären i fråga. Upprepade gånger talas om något traumatiskt som hänt någon midsommar. Vad? undrar jag nyfiket och lider möjligen av dåligt minne.

Dödsmässa är en litterär bedrift av hög karat. När den får upp tempot tar den strupgrepp och hamnar i ”kan-inte-sluta-läsa”-kategorin. Alltså fick familjen vänta någon timme på middagen.

Kriminalroman

Gunder Andersson