Det här är de svenska deckarnas Rolls-Royce
Christoffer Carlssons nya roman är rapp och effektiv
Publicerad 2025-03-13 11.10
”En liten droppe blod” av Christoffer Carlsson
Egentligen är det lite märkligt att en ansenlig del av den svenska bokbranschen livnär sig på läsarnas omättliga nyfikenhet på varför en påhittad människa tagit livet av några andra, lika påhittade människor.
Men ska man ge sig in i denna lek – strängt taget är all skönlitteratur en lek – finns det en författare att hålla särskild koll på, som blivit lite av den svenska deckargenrens Rolls-Royce. Christoffer Carlssons förra roman, ”Levande och döda”, utsågs till årets bästa svenska kriminalroman 2023 av Svenska deckarakademin och fick dessutom Glasnyckeln för 2023 års bästa nordiska kriminalroman. Hans senaste, ”En liten droppe blod”, är den fjärde, fristående delen i Hallandssviten, även om det denna gång inte handlar så mycket om just Halland.
Det börjar kanske inte helt originellt. En förmiddag får en namnlös författare ett telefonsamtal från polisen. Hans författarkollega Johan Oskarsson har hittats hängd på ett pensionat i Sönnerskog i Halland. Vad som verkar vara ett självmord väcker dock författarens misstankar, och inom kort har han övertagit Oskarssons projekt att skriva en biografi om den åldrade och undflyende författaren Ingrid Klinga. Arbetet aktualiserar snart mystiska mord och försvinnanden i 1950-talets Uppsala, med studentliv, spioner och hemliga planer på svenska kärnvapen.
Det hör förstås till leken att läsarna bör veta så lite som möjligt om handlingen. Så låt mig bara konstatera att Carlsson knåpat ihop en tät intrig, som förutom till Halland och Uppsala också tar oss till Stockholms litteraturvärld.
Ett bärande tema i ”En liten droppe blod” är just författarskap och hur långt vissa är beredda att gå för att skriva och bli utgivna. Romanens titel är ett citat ur Goethes ”Faust”, som undertecknade ett kontrakt med djävulen med ”en liten droppe blod”. Många av de centrala rollerna intas av författare, och ledtrådar eftersöks till och med i deras romaner. Det rör sig alltså om en litterär deckare.
Mest slående är dock hur skicklig författare Christoffer Carlsson själv är. Språket är rappt, effektivt, målande, suggestivt och poetiskt om vartannat. Jämfört med flera av genrekollegornas psykopater och rebusmakare framstår Carlssons karaktärer som fullt levande människor, med rimliga liv och motiv. Faktum är att personporträtten är minst lika övertygande som i många Augustnominerade romaner. Miljöteckningen och researchen är också klart imponerande (bortsett från några detaljer i Uppsalas geografi). Snarare än pistolviftande och biljakter i storstaden får vi här en lågmäld, puttrande småstadsspänning som frammanar en lätt oro.
I slutändan står och faller dock en deckare på bladvändarkvaliteterna, om vändpunkterna och avslöjandena sitter där de ska. Och det gör de här, där dubbelspel blir trippelspel och nästan ingen vet vem som går att lita på, eller vad som egentligen har hänt. Förutom att minst en påhittad människa blivit mördad, förstås.
