Ingen riktig japan – ingen riktig svensk
Erik Masao Eriksson skriver komplext om mellanförskap
Publicerad 2025-03-07
”hāfu” av Erik Masao Eriksson
Huvudpersonen i Erik Masao Erikssons debutroman är ”hāfu”, precis som sin författare. Alltså, barn till en japansk och en icke-japansk förälder. Det finns fler likheter mellan författaren och hans romanfigur Emil Honda, som att båda är forskare inom till synes samma fält. Men boken är fiktion slår författaren fast i efterordet.
Samtidigt är detta uppenbarligen en nära verkligheten-historia.
Emil, eller Emiru-san som han kallas i Japan där han bott största delen av sitt liv, lever i ett fysiskt, utseendemässigt och språkligt mellanförskap. Mellan väst och öst, mammans lätt föråldrade svenska och pappans japanska, men också med flytande gränser mellan det akademiska och litterära språket.
Huvudpersonens identitetssökande är starkt påverkat av den särskilda sortens rasism och utanförskapskänsla som kan drabba den som är just hāfu – i Sverige och i Japan. Detta genomsyrar berättelsen och tar sig uttryck i allt från miljöbeskrivningar och iakttagelser till språk.
Även bokens berättarperspektiv har dubbla lager då Emil, precis som bokens författare, ägnar många år åt att skriva ner sin historia. Den växlar mellan Emils barndomsminnen av flytten från Sverige till Japan, till absolut nutid. Storyn drivs på av ett mysterium från när Emil som 20-åring återvände som utbytesstudent till den östgötska småstaden han en gång föddes i, och där han under detta år 1997–1998 lär känna den antirasistiska aktivisttjejen Hanna. Men hon försvinner spårlöst och sommaren 2024 reser han tillbaka för att försöka återfinna henne, likt en förlorad pusselbit av sin livshistoria.
Genom Emils blick, och inte minst andras blick på honom, illustrerar författaren effektivt hur Sverige förändrats under dessa tre decennier – med löpande noteringar om ”Partiet” som över tid får allt större makt, och vars invandringsfientliga politik successivt normaliseras. Här finns också många inbakade jämförelser mellan den svenska och japanska rasismen. Emil drabbas, förstås, av båda.
De ständiga kommentarerna om hans utseende och frågorna om var han kommer ifrån, präglar verkligen hela Emils självbild. Det får honom att liksom ständigt be om ursäkt för att han inte passar in, och för att han ens försöker förstå eller kommentera något typiskt japanskt respektive typiskt svenskt: ”Vad vet jag, jag är ingen riktig japan”, respektive ”Vad vet jag, jag är ingen riktig svensk.”
Erik Masao Eriksson skriver på en tillgänglig prosa, men ändå med akademikerns analytiska och reserverat sansade blick över skeenden och historiska fakta. Han remixar verkliga händelser och klär om dem till fiktion, och för med lätt hand in resonemang som varför Emil valt att kalla sig hāfu och inte ”daburu”, vilket allt fler med liknande bakgrund numera gör i Japan. Det är ett mer positivt klingande uttryck som betyder ”dubbel” och som signalerar att de har dubbelt upp av rötter och kultur, snarare än att de på något vis skulle vara ”halva” människor. Emil är ok med hāfu, eftersom folk kallat honom det så länge han minns. Men hur man än vänder och vrider på kategoriserandet av människor utifrån etnicitet och ursprung så riskerar det ju alltid att bli problematiskt.
En tydlig poäng i Erik Masao Erikssons roman blir också hur rasism kan ta sig olika uttryck och röra sig i ett diffust gränsland, mellan exempelvis en naiv nyfikenhet på något som avviker från normen eller en okunnig normaliserad fördom, till fullt utblommat, våldsamt hat. Det gör romanen betydligt mer komplex än sin, vid första anblick, förenklande titel.
Kritcirkeln: Barn på scenen, på vinden och i minnet
