Det känns som om hon sitter tätt intill mig
Elizabeth Strout skapar en känsla av tillit
Publicerad 2022-10-12
Jag försöker levandegöra romanen som jag är så upptagen av, Åh William! av Elizabeth Strout, för mannen som jag delar min kvällsvard med. Jag misslyckas gång på gång, kanske för att ramberättelsen är så ordinär.
William är Lucy Bartons man i det första äktenskapet. Tillsammans har de två vuxna döttrar. William är 69 år, han arbetar som parasitolog på New York University och har just blivit lämnad av sin tredje fru, utan att han förstår varför.
Den första William ringer när han upptäcker att hans 22 år yngre kvinna sjappat, är Lucy, för de är fortfarande vänner och varandras trygghet. Han vill att hon ska följa med till hans mamma Catherines barndomstrakter nånstans längre inåt landet. William har nämligen fått veta att han har en äldre syster, ett barn som hans mor måste ha lämnat och aldrig pratat om.
Är det verkligen möjligt, att älskvärda, hjärtevarma Catherine, lite fina Catherine, kan ha gjort sig skyldig till något så obegripligt och skamfyllt?
Lucys bakgrund är torftig och hård. William, däremot, är uppvuxen med pengar och vanor. Catherine påpekade gärna Lucys enkla rötter, samtidigt som hon öste både ömhet och oönskade golflektioner över sin svärdotter. På dödsbädden händer så det obegripliga; Catherine, som alltid visat Lucy sån tillgivenhet, vrålar plötsligt att Lucy är en otäck flicka, ett ovälkommet patrask.
Förklaringen till det här utfallet i livets sista utandning, finner William och Lucy under sin resa i Maine. Man kommer aldrig ifrån sitt ursprung, hur man än löper, lappar och lagar.
Elizabeth Strout, född 1956, har jämförts med en annan amerikansk författare, Anne Tyler. Även hon skriver om de lite tafatta, surmulna, gåtfulla männen, och de närmast osynliga kvinnorna. Den ensamhet man kan känna även i ett äktenskap som på många sätt är lyckligt. I en relation delar man ju en massa erfarenheter som man aldrig skulle berätta om på samma sätt.
En skillnad är stilistiken, också om båda skriver befriande lätt.
Lucy Barton är författare, men språket som hon berättar på här har ett mycket kort avstånd till den som lyssnar. Jag skriver lyssnar, för det är som hon sitter och snackar med mig här bredvid, som om texten inte finns. Ett ord som ”älskade” dyker upp fyra gånger på elva rader, vilket är en karaktärsbeskrivning av en människa som visserligen är författare, men som nu har en story där hon inte har tid eller lust att tälja på varje mening. Det skapar en känsla av tillit.
Ett ord som ”rövhatt” borde dock inte fått leta sig in i översättningen. Stadsradhus, krigsfångeflagga och bosättningsaffär är andra språkliga knöligheter.
Hos både Strout och Tyler löper som en tråd, frågan om livet verkligen är en räcka övervägda beslut eller om det snarare är något man följer, något som blir, resultatet av det man aldrig gjorde. Det låter banalt, men funderar man bara över hur ens eget liv gestaltat sig, blir det hela mer komplicerat.
Jag tycker mycket om den här boken, liksom jag sätter pris på de två tidigare delarna om Lucy Barton (man kan absolut läsa dem fristående). Jag kommer på mig själv med att fundera över vad Lucy gör just nu, när jag borstar tänderna, kokar kaffe, skriver den här texten. Så kommer jag på att hon ju faktiskt inte finns.
