Bland rovdjuren

GÖRAN HÄGG läser om en Bonnier som inte hade det lätt

helskärm

"Ert illistiga och mordiska förfarande med Tjensteqvinnans 4:e del ... ert barnsliga och omogna boycott- och reptilsystem ... har vållat mig sådana smärtor att ett lif egnadt åt hämnden icke skulle kunna återställa jemnvigten."

Det var hårdare tag i kulturbranschen förr.

Här är det Strindberg som tillskriver sin förläggare Karl Otto Bonnier i hopp om att få 1 000 kronor i förskott för att kunna arbeta vidare med "På landet", den bok som senare blev Hemsöborna. Han fick faktiskt 500.

Det är en av de många kinkiga affärer som skildras i Per I Gedins stora biografi Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid. Karl Otto, som levde 1856-1941, var den

andre i ordningen av det stora förlagets ledare efter firmagrundaren Albert.

Svenska storföretagarfamiljer är sega. I mindre stabila stater brukar deras makt och härlighet vara i högst tre generationer. I Sverige är de med oss för evigt, verkar det. Wallenbergs leder förstås. Bonniers kommer som god tvåa i både inflytande och uthållighet.

Försiktighet är en del av hemligheten. Just Karl Otto är en sjuklig yngling som livet igenom drabbas av själskriser. Mer än en örtagårdsmästare liknar han en neurotisk skogvaktare satt att försöka bemästra en vildvuxen djungel där rovdjur och hyenor går lösa. Andra förlag sjösätter grandiosa projekt och satsar på nya förmågor. Och står snart på näsan. Varpå Bonniers plockar russinen ur den hopsjunkna kakan.

Inte någon av de storheter som han har hand om tycker Karl Otto egentligen om, ens litterärt. Utom Heidenstam, som dock knappast är något ekonomiskt guldägg och som här framträder i om möjligt än ynkligare gestalt än vanligt, till exempel i anledning av pornografiåtalet mot Fröding.

I allmänhet tycks författarkontakten bestå av kraftiga förebråelser för den förra bokens osäljbarhet och dystra profetior om det nya manusets hopplöshet. Samt, även efter de mest kränkande omdömen, ett lån eller förskott på 500 kronor.

Helt tydligt ett vinnande koncept.

Karl Otto förblir en undanglidande gestalt. Ändå är Gedins bok en guldgruva för den litteraturhistoriskt intresserade. Vi ser guldåldrarna i svensk litteratur ur oväntat, ofta mycket avslöjande perspektiv - Strindberg, nittiotalets divor, tiotalisterna, Lagerkvist, proletärförfattarna. Alla uppträder som gnälliga barn eller katten vid matdags. När man på kort sikt kunde sälja nyutgåvor av Topelius och Rydberg med god avans måste man ändå, med tanke på framtiden, dras med det här följet av slösaktiga klåpare med snuskig fantasi.

Den andra sidan av saken är förstås den förbluffande tolerans man visar. Vi kan i dag tycka att förlaget betedde sig fegt eller tvehågset inför hädelseåtalet mot Strindberg eller porr-åtalet mot Fröding. Förmodligen kunde man inte gått längre utan att gå under. Å andra sidan tolererar man vad som helst från sina författare så länge det inte är olagligt.

Inklusive hån mot firmans ägare. Ja, rentav antisemitiska påhopp. Man erbjuder sig att ge ut Bengt Lidforss även när denne är som värst i det avseendet. Förlagets verkliga kassako Sven Hedin är trots judiskt ursprung beredd att ursäkta allt Hitler gör. Bonniers försvarar honom ändå. Först efter krigets slut blir Hedin omöjlig.

Det här avsnittet, om "Det judiska", tillhör det mest lärorika i Gedins bok. Inte så att man ur vår tids perspektiv bör sitta och triumfera över dåtidens allmänna fördomar eller enskilda personers misstag. Den helt emanciperade familjen Bonnier tycks tro att saken inte gäller dem. Deras vän, målaren Georg Pauli, kan yttra sig fördelaktigt om nazismens germanska idéer, trots att hustrun och kollegan Hanna är judinna, eftersom hon inte är judisk i sin konst.

Lärdomen är förstås att även dagens politiska korrekthet, kvasivetenskapliga sanning, moraliska självklarhet eller harmlösa skämt om nollåttor, katoliker och talibaner kan ingå i morgondagens blodiga slutlösning och i framtiden bedömas därefter. Vi bör även i fall där vi har allmänna opinionen med oss verkligen oroa oss för moral på längre sikt.

Den sortens ödmjukhet är en av många möjliga lärdomar av den här sortens kulturhistoria. Alldeles frånsett att vi möter tidens stora ur oväntat perspektiv. Och, som sagt, det var hårdare språk förr. Pär Lagerkvist omtalar sin förläggare som: "Skitgubben Bonnier, liten, hopkrupen, taskig, i alla avseenden löjeväckande."

Men när sen sent omsider pengarna börjar trilla in på båda håll går det förstås bättre med umgänget.

Mycket bättre.

Biografi

Göran Hägg