Lena Nymans inre demoner
Publicerad 2013-04-30
Geniet som förstördes av sprit och tabletter
Annika Perssons biografi Jag vill ju vara fri skildrar skådespelerskan Lena Nyman som barn av en demokratisk och jämlikhetsivrande tid men också i kamp med inre demoner. Det är en värdig ersättare för de memoarer som Lena Nyman samlade till men aldrig själv kom att skriva.
Persson beskriver genombrottet 1969 på teatern. Nyman var 25 år, rollen var Polly i Brechts Tolvskillingsoperan, regissören hette Alf Sjöberg och scenen var Dramaten. Föreställningen var en braksuccé och Allan Fagerström skrev i Aftonbladet att Nyman ”har resurser att bli större än t o m Alf Sjöberg. Risk finns nämligen för att hon är ett geni.”
Om man med geni menar någon som suveränt går sin egen väg var Lena Nyman sannerligen ett geni. Höga ambitioner, analyserande och läraktig men framförallt en skådespelare som vägrade göra det hon själv inte trodde på. Inte ens om det var Sjöberg eller Bergman som sa åt henne.
Redan 1967 hade hon för övrigt gjort succé i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – en film i gult. Här hemma belönad med Guldbagge gick filmen för utsålda hus i över ett år i New York, väl den hade friats från censuren. Lena Nymans inflytande på det manuslösa projektet hade varit betydande. Hon tycktes dessutom personifiera filmens ifrågasättande anda. Lena Nyman var medborgaren som tänkte själv och som vågade ställa raka frågor om klassamhället till politiker och storköksbiträden och följa upp svaren. Samtidigt som hon var frigjord, naken, sexuell.
När Nyman lite försmädligt tillfrågades i Aktuellt om hon verkligen trodde att världen blivit bättre efter Nyfiken-filmerna svarar hon nej, men med det viktiga tillägget ”man måste fortsätta jobba för det”. Inte den som lät sig nedslås eller snärjas alltså.
Sjömans Nyfiken-filmer var med sin samhällskritik och sex-scener en provokation mot den konservativa goda smaken. Nils Beyers och Artur Lundkvists sågningar av Nymans kropp som ”fet bak” respektive ”själlös, lite dum” är vid det här laget legendariska men var likväl skott på sittande fågel. Nyman hade i skandalfilmen 491 redan outat sig själv som utsatt kvinnokropp. Rollen som Steva, prostituerad som super och låter sig bli påsatt av en schäfer hade redan förvandlat henne till ”Knull-Nyman”.
Förhållandet till den egna kroppen hade dessutom alltid varit problematiskt med dagar utan mat, amfetaminliknande bantningstabletter, rastlöshet, ångest som biverkningar, sömntabletter, hormontabletter osv . Och så spriten som tidig dämpning och flykt från allt.
Det hindrade dock inte Lena Nyman att den gången svara sina kritiker. Under rubriken ”Hur ser en intelligent kropp ut?” frågade hon sig varför det inte skulle finnas plats för alla sorter och alla typer ”speciellt i ett medium som filmen som i alla fall är så pass normbildande?”. Före sin tid alltså.
Det blev klassiker och nyskrivet på Dramaten, komedi och revy med HasseåTage, Lovis i Ronja Rövardotter, visor och kärlekssånger med Rune Andersson och Berndt Egerbladh, tv-dramatik av Lars Norén, också genom sin konstnärliga bredd var Nyman pionjär och blev både älskad och folkkär.
Det är heller ingen offerhistoria som Persson skriver. Med en så orädd huvudperson som ständigt tackar ja till nya roller och utmaningar, som får alla män hon vill ha, och dessutom för anteckningar över dem, som festar med pappa, den nyckfulle konstnären och har mamma, pälssömmerskan, som stöd, skulle det vara omöjligt. Men det finns ändå något upprörande motsägelsefullt i Lena Nymans öde.
Hon satsar allt på männen och privatlivet, på teatern och yrkeslivet, hon vet inte vem hon är, är fräck, framåt och självklar. Hela livet kämpade hon med inre tryck och motsägelser, och löste det med missbruk.
Hon kunde supa som en karl, påstår Börje Ahlstedt, och det kan låta som en frihet ställt mot ett förkrympt kvinnoideal. Teatern var en alkoholkultur men ingen tog ansvar för alkoholisterna. Missbruk ignorerades på ett sätt som inte skulle vara möjligt i dag.
Hur förstörd Lena Nyman till sist än blev av sprit och tabletter, var hon framsynt nog att donera sina 17 pappkassar med brev, dagböcker, anteckningsblock och foton till forskningen. Poängen med Annika Perssons biografi är att den håller så nära och solidarisk kontakt med detta rika material. Persson citerar flitigt och kompletterar fint med andras omdömen och uppgifter vilket gör detta både till ett unikt tidsdokument och en gripande läxa.
