”Det onda” är som en lång pitch till en tv-thriller

Inès Bayards ödesdrama granskar perfektionismen som livsprojekt

Av: Anneli Jordahl

Publicerad:
Inès Bayard, fransk författare.
Foto: polaris
Inès Bayard, fransk författare.

Marie är 32 år och känner sig gynnad av livet. Hon älskar sitt Paris där hon arbetar på bank och är kär i sin man, advokaten Laurent. Det börjar bli läge att skaffa barn. Hon längtar. Men så en dag efter jobbet vänds allt det ljusa till sin motsats. Hon utsätts för en brutal våldtäkt.

Inès Bayards debutroman är ett ödesdrama i Metoos efterföljd. Marie vill inte riskera att rasera sitt perfekta liv och väljer att förtränga övergreppet. Det visar sig omöjligt när ett graviditetstest är positivt. Laurent gläder sig, medan Marie lever med ett inre jordskred. Det finns ingen nåd. Ingen tillit. En serie irrationella handlingar leder till att en till synes fläckfri kärnfamilj ödeläggs.


Ett rått högoktanigt presens formar en prosa som inte tycks ha tid att skapa stämningar genom subtilt gestaltande. Här handlar allt om relationerna, och allt sägs ut. När jag slår ihop boken får jag en känsla av en nästan 200-sidig pitch till en psykologisk tv-thriller. En bladvändare, med en upplösning som var lite väl lätt att räkna ut.

I sin berättarstil påminner Det onda om Leïla Slimanis roman Vaggvisa om en fattig barnflicka som mördar den välbeställda familjens barn. Men hos Bayard är det barnets moder som utför de brottsliga handlingarna.

Att romanen blev nominerad till Goncourtpriset som en litterär sensation begriper jag inte. Men jag måste tillstå att Det onda väcker engagerande frågor om sexualitetens och den traditionella tvåsamhetens mysterium. Är alla samlag en våldtäkt? Har alla kvinnor en moderlig läggning?


Psykiskt ensamgjord i en kompakt tystnadskultur blir Marie en klarsynt analytiker av institutionen kärnfamiljen som ansträngd teater. Med Strindbergsk glöd reagerar hon furiöst mot falskspelet. Mot medelklassäktenskapet som affärsuppgörelse. Mot att bli fångad i det lyckliga äktenskapets fålla. Men att leva i fria förhållanden, som en yngre generation tycks stå pall för, det skrämmer henne.

Romanen visar hur erfarenhet av övergrepp kan få en att upptäcka skrämmande sidor hos sig själv. När den tuktade kvinnokroppen ligger i blod, smuts och avföring kan monstruösa krafter utlösas. Alla gränser överträds. Skickligt kontrasterar författaren rent och smutsigt, kontroll och kaos.

Våldet deformerar och tystnadskulturen förintar. Men det gör också sanningen, enligt Marie. Så vad göra? Det som är ställt utom allt tvivel är att perfektionism som livsprojekt för människan ut på sköra isar.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.