Nu är han där igen

helskärm

År 2001 fick den västindiske prosaisten V S Naipaul Nobelpriset i litteratur för ett "idealiskt författarskap".

Osäkert är hur det gick ihop med hans beredvillighet att i tid och otid stämma in i den västerländska hatkören mot muslimer. Men nu är han där igen.

I sin lätta essäbok Att läsa och skriva ger han muslimer skulden för 1500-talets öde Indien "skövlat på kreativ mänsklig kraft". De framföder "despoter". Med "eld och svärd" sprider de skräck. Och inte ett ord förstås om muhammedanismens ljusare sidor. Till exempel åren av vidsyn och tolerans när judar, kristna och muslimer levde samman i morernas Spanien.

Naipaul har sina (idealiska?) fördomar.

Men också en hel del klokt att säga om det han kan. Att skriva. Litteratur. Konsten att nyttja ord förföriskt.

På det planet tycks dock hans fostran i stort ha skett med hjälp av europeiska mörkmän som Aldous Huxley, Jules Verne, Somerset Maugham. Inga goda stigfinnare på en eventuell väg mot fördragsamhet.

Mer provokativa är då hans tankar kring romanen som en 1700-talsuppfinning som det kanske vore tid att byta mot nyare kommunikationsverktyg. Texter för film eller video. Vår tids innespråk.

"Litteraturen är som levande konst i ständig rörelse. Det är en del av dess livskraft att den förhärskande formen alltid förändras."

Så märkvärdigt tänkt är det kanske inte. Men det är väl sagt (och vältolkat av Rose-Marie Nielsen). Och stråken av vemod fängslar som alltid i det Naipaul skriver.

Liksom de näst intill eleganta behagfullheter som då och då utmanar i hans prosa.

Men hur skulle det å andra sidan kunna vara annorlunda med en västindisk författare som så tidigt siktat på att bli en duktig pojk i vår västerländska kultur.

Essä

Mario Grut